En nybildad trio med Gnestaanknytning inleder eftermiddagen. Flankerad av basisten Mats Hammarlöf och gitarristen Henning Landin levererar sångerskan Karin Ericsson Back egna och andras visor med dragning åt vispop. En charmig tolkning av Alf Robertsons Kasta inga stenar avlöses av en mindre lyckad version av Elvis Can’t help falling in love. Flera av de populärmusikaliska tolkningarna saknar dynamik och Karin Ericsson Backs röst blir stundtals gäll och onyanserad. Bandet avslutar med två låtar som lutar lite mer åt folkton och det är där Karin Ericsson Backs röst kommer till sin rätt. När musikerna kommer in och körar ökar dynamiken ytterligare och med fler spelningar i ryggen sätter sig säkert de stämmor som i dag kändes lite svajiga.
När nästa trio, folkmusikgruppen ODE, ställer sig på scenen höjs temperaturen ett snäpp. De egenkomponerade visorna står med ena benet i svensk folkmusik och det andra i Brasilien, Iran eller i Västafrika och djembens hypnotiska rytmer. Eller som de själva formulerar det: Vi tar allt vi gillar, och så spelar vi det.. Emilia Ampers nyckelharpa låter sig tacksamt lånas till och blandas med alla dessa uttryck och håller samtidigt kvar kontakten med den svenska folktonen. I polskan Vi svävar virvlar sig Dan Svenssons tenor runt, över och vid sidan av musiken i trolska krumbukter. Den avslutande Så glad, av Dan Svensson, verkar till en början vara helt instrumental. Så plötsligt brister Olle Linder ut i en rap som skulle kännas malplacerad om det inte vore för att den, oväntad och sprudlande, avväpnar både publik och musikanter.
Eftermiddagen avslutas av rutinerade Gunnel Mauritzson och en hyfsat nybildad bandkonstellation. Gunnel Mauritzson band blandar traditionella folkvisor som Jag vet en dejlig rosa med Mauritzsons egna tonsättningar av Ylva Eggerhorns och Marie Lundquists dikter. De udda och poetiska arrangemangen gör att både äldre och nyare tolkningar känns moderna och spännande. Gunnel Mauritzsons stensäkra och okonstlade röst behärskar allt hon tar sig an och lyckas samtidigt ge utrymme åt de riktigt vassa musikerna. I nästan varje låt ligger en vacker slinga hos pianot, banjon eller dragspelet och pockar på uppmärksamhet. När Gunnel Mauritzon tar fram en irländsk flöjt och avslutar med vemodiga Nödljus på gutamål vill man bara höra mer. Och det får man. För innan eftermiddagen är över kliver alla musiker, som fortfarande är på plats, upp på scenen och avslutar med en rivig schottis full av improviserade och inspirerade solon.
Erika Walukiewicz