Vilken mat som erbjuds på äldreboenden och skolor är viktigare än att Sverige varit ordförande i EU – eller att USA fått sin första svarta president.
Däremot finns ett stort undantag. Kombinationen hög lön, socialdemokrat och kvinna upprör alla. Ibland är kritiken välförtjänt, ibland högst överdriven. Men när jag kommer till jobbet på måndag vet jag redan i dag vilket ämne som lär dominera helgens insändarskörd.
Det gör avslöjandet att Oxelösunds kommunalråd Benita Vikström (S) dubblat sin lön på tio år (SN 17/12). Vikström uppfyller alla kriterier som krävs för att bli rejält kritiserad på grund av sin person. Närhetsprincipen gör dessutom att tonläget blir högre än när till exempel Wanja Lundby-Wedins och Mona Sahlins ersättningar diskuteras.
Det går absolut att ifrågasätta stora delar av den förda politiken i Oxelösund, som Benita Vikström är ytterst ansvarig för. Det ska vi fortsätta att göra. Men Vikströms ersättningsnivå är rimlig.
Benita Vikström tjänar 52 000 kronor i månaden. Det är en bra lön – men inget som gör dig rik. Snarare är svenska politiker, i en internationell jämförelse, underbetalda.
I Trosa, Gnesta, Oxelösund och Nyköping ligger ersättningsnivån mellan 43 000 och 59 000 kronor i månaden. Lönerna står inte ens ut i ett svenskt perspektiv. Hade Nyköpings Jan Carle (M) till exempel varit kommunalråd, i stället för sommarboende, i Skanör hade Carles lön ökat från 49 000 till över 100 000 kronor.
När Benita Vikström tillträdde 1998 fick hon 27 000 kronor i månaden – ungefär vad lovande, unga ledarskribenter i landsortspressen tjänar i dag, för er som undrar – vilket naturligtvis var en blygsam ersättning för att leva med sitt uppdrag dygnet runt, i en liten stad, där Vikström inte ens kan gå och handla mjölk på Kvantum utan att påminnas om vem hon är.
Vad Oxelösunds väljare behöver fråga sig är alltså inte om Vikström tjänar för mycket. Det gör hon inte. Vad Oxelösunds väljare behöver fråga sig är om Vikström är politikern gör mest nytta för deras skattepengar.
Det är hon inte heller.