Jag tror väl alla någon gång varit med om att bli av med något – kanske har man fått cykeln snodd, eller blivit av med mobil eller plånbok. Och det suger ju. Men jag brukar väga sånt mot de gånger jag fått ha saker ifred eller fått hjälp, fast det liksom varit öppet mål.
Den gången bilen stod olåst på gatan i några dagar, nästan en vecka, till exempel. Inget inbrott. Eller de gånger jag tappat korthållare eller nycklar eller mobil på gatan när jag rotat i väskan i farten, och någon snäll själ sprungit efter för att räcka mig det jag tappat. Då känns världen med ens lite karmajämn och balanserad igen.
Men att någon gör inbrott hos en känns svårt att förlika sig med. Att någon går in i ens hem, ens bo, och rör runt.
Om man kan betala för sig, kan man få en något större känsla av trygghet, eller få tillbaka den. Det lovar larmföretagen, som raskt efter inbrottet i grannskapet lägger lappar i brevlådan och ringer upp med erbjudanden. De läser väl tidningen som alla andra och ser att här finns nog potentiella kunder.
Men det finns något med larm som stör mig. Det är ju så att man inte vet om det lönar sig med de där hundralapparna i månaden. Man får ju aldrig ett kvitto på hur många tjuvar som skrämts bort när de såg larmskyltarna, liksom.
Eller så gör man som en bekant, och sätter helt sonika upp en klisterlapp med texten ”LARM” på fönsterrutan. Utan att ens ha något larm, alltså. Tja, man slipper ju betala de där hundralapparna i alla fall. Fast inte heller i det fallet får man något bortskrämselkvitto.