Inmålad i hörnet

Exakt vad som fick socialdemokraterna att överge principen om att svensk försvarspolitik mår bäst av ett brett, blocköverskridande, stöd är oklart. Det kan ha varit en tilltagande oro för att spela en allt starkare oppositionsallians i händerna, eller också ett utslag av den maktens arrogans som så ofta präglar det sittande regeringspartiets politik. Genom att socialdemokraterna spikade besparingarna för försvaret tillsammans med vänstern och miljöpartiet i statsbudgeten, så fanns det inget förhandlingsutrymme för en partipolitiskt bred överenskommelse om innehållet.

Med facit i hand kunde statsminister Göran Persson knappast ha skrivit ett mer passande manus för Alliansen för Sverige. Skiljelinjerna inom svensk politik är uppenbara. Inom alliansen är partierna överens. Inom vänsterkoalitionen är det återigen hela havet stormar, inför onsdagens försvarsbeslut. Flera vänsterpartister vill inte godkänna underlaget för nedläggningarna av regementen och hotar därför att rösta på alliansens välmotiverade förslag, att mer noggrant analysera vilka regementen som behövs i försvarets framtida
organisation.

Visserligen slog miljöpartiet nästan knut på sig självt i lyckan över att få bestämma lite ihop med regeringen, och säger nu till och med ja till svenskt deltagande i EU:s snabbinsatsstyrkor om än med en liten reservation för att det just är EU. Men det räcker inte för att få igenom propositionen om inte vänstern lägger ned sina röster.

Att öppet göra upp om innehållet i försvarspolitiken med vänsterpartiet, inte minst när bokstaven k nästan är tillbaka i partinamnet, är ytterst kontroversiellt och det har socialdemokraterna nogsamt försökt undvika. Men man har målat in sig i ett hörn. När riksdagen röstar på onsdag blir det vänsterpartisternas röster som avgör.