Inte ens vädret hade lättat upp stämningen
Efter att ha hållit 1 maj-talet i sin gamla hemstad Katrineholm, kunde Göran Persson gå till sängs och känna sig väldigt glad över att det är mer än tre år kvar till nästa val. Med ett socialdemokratiskt parti splittrat både på tvären och på längden blev årets 1 maj en blöt, frusen och håglös manifestation.
Persson ägnade själv största delen av sitt tal åt EMU. För första gången satte han ner foten och lyfte fram ett antal tunga argument för en svensk anslutning till euron. Till dem hör att euron snart kommer att vara den dominerande valutan i vår del av Europa. Och om Sverige vill vara med och påverka det regelverk som kommer att styra framtidens valutaunion kan vi inte vänta längre.
Från och med nu kan vi räkna med att Persson kommer att ägna en mycket stor kraft åt att försöka övertyga främst de egna väljarna om att rösta ja till euron. Men han kommer inte att få det lätt, att döma av många plakatbärare denna 1 maj.
På sina håll har eurofrågan fått nästan religiösa proportioner varför sakargumenten riskerar att försvinna. Perssons munkavle, som för övrigt ignorerades av näringsminister Leif Pagrotsky, har dessutom medverkat till slitningar mellan ja- och nej-anhängarna inom arbetarrörelsen. Persson har trots allt ett viktigt argument som borde ta skruv inom rörelsen, nämligen utsikten om en bättre ekonomisk utveckling. Sverige måste få fart på den ekonomiska tillväxten annars kommer Kommunals medlemmar aldrig att få mer i lönekuverten. Det är den bistra sanningen. Att näringsminister Pagrotsky ägnar sig mer åt att bekymra sig om den idag tjänstemannastyrda riksbankens oavhängighet, än att presentera en genomtänkt tillväxtstrategi för landet, är illavarslande. Även om det också bland näringslivets direktörer finns en och annan som är skeptisk till euron så kommer den nu pågående diskussionen att för lång tid desavouera Pagrotskys trovärdighet.
Göran Persson har tagit ett grepp om EMU-debatten som till stora delar handlar om ekonomisk politik och tillväxtpolitik. Det är bra och kan också vara ett tecken på att socialdemokraterna är på väg mot en modernare och mer offensiv näringspolitik. Med ett försvagat vänsterparti behöver han ju inte längre vara lika bekymrad för vänsterflanken.
Så jobbar vi med nyheter