Men vad anade Mozart och Schubert om sin framtida berömmelse, för att nämna två av de tidigt döda genierna? Eller Eva Cassidy, den amerikanska sångerskan som dog i cancer 1996 och bara blev 33 år?
Hennes kultstatus kom långt efter döden, och nu är hon för många en ängel, blond och blyg för berömmelse men ett geni på att sjunga i alla genrer. Men också den som gick sin egen väg och vägrade följa skivbolagens mallar.
Hennes sånger sjungs nu på bröllop och begravningar. Och används av konståkare, vilket är märkligt, eftersom hennes mest berömda låtar går så överraskande långsamt.
Men där finns också hemligheten, så också i lördags kväll på teatern i Nyköping, där ett fullsatt hus fick höra hur Caroline Larsson i det stora hela kunde få fram mycket av det mirakulösa med sina tolkningar av Eva Cassidys tolkningar. Lika hög och ljus röst har hon dock inte men lika tonsäker.
Allra bäst var hon mot slutet i ”Fields of Gold”, där hon sjöng mindre starkt än annars men ändå var så närvarande med värme i rösten och tro på textens kärleksfulla budskap. Och med ett så gripande munspelssolo.
Likaså gjorde hon något mycket vackert och varmt av ”My Love is Like a Red, Red Rose” just genom att vara trygg i texten och göra allt så enkelt som möjligt.
Annars hände det att jag tyckte att hon tog i för mycket, liksom pressade på för att nå maximalt uttryck. Men så ska det kanske vara att hon gör Cassidys tolkningar på sitt eget sätt. Caroline Larsson är ju en tuff och mångsidigt begåvad artist från popens och rockens tuffa värld av år 2012.
Kanske bidrog det att ljudet från Bengt Magnussons gitarrer var så hårt uppmickat. Han var annars helt hemtam och samspelt. (Men hans ”Recuerdos de la Alhambra” var ostadig och öronbedövande stark och okänslig jämfört med hur den brukar låta.)
En bra sak i lördags var att artisterna utgick från att vi kände till Eva Cassidys livsöde och undvek det sentimentala och framställde henne som stark och humoristisk. Fast hela bilden av hennes mångsidighet fick vi inte. Då borde kvällen omväxlat med mer fart från jazz och blues och gospel.
Men ett par countrylåtar gav välbehövlig omväxling i stil och tempo, likaså att Caroline ibland spelade gitarr och ukulele. Och det folkmusikaliskt sorgesamma kom fram fint med balladen om flickan som sveks i sin kärlek och valde graven hellre än att fortsätta leva.
Minnet från kvällen blev ändå den ljusa förhoppning som finns i ”Somewhere Over The Rainbow”.
Inte hela bilden av Eva Cassidy
Vad ska folk säga om mig när jag är död? För de flesta är väl detta ingen stor fråga. Men i svunna tider betraktades domen över den döde som det som aldrig dör. Och åtskilliga konstnärer och författare, som Horatius och Shakespeare, har stolt vetat om att de säkrat ett gott eftermäle. Andra har snabbt glömts bort.
Så jobbar vi med nyheter