Månadens konsert
Gustavianska vindar
Oboe: Kyoko Nakasawa
Fagott: Linda Forster
Plats: S:t Botvids kyrka
Det är tur att det finns sådana som Kyoko Nakasawa och Linda Forster. De håller på att bemästra den svåra konsten att spela oboe och fagott på högsta nivå, dessutom på de gamla instrumenten från ungefär Mozarts tid, då bara ett fåtal klaffar fanns som underlättnad.
Utan deras två instrument skulle mycket av äldre musik inte alls ha rätt klangfärger av det nasalt ljusa och pastorala respektive det mjukare dovare brummandet.
Från tidig klassisk tid var det just oboe och fagott som var de viktigaste blåsarna, och från Bachs tid är speciellt oboen oumbärlig som solostämma i passioner och kantater.
De hade för sin konsert i lördags kväll i Oxelösund valt musik under rubriken ”Gustavianska vindar”, dock oklart riktigt varför, för ingenting var svenskt, bara från andra hälften av 1700-talet, italienskt galant och centraleuropeiskt wienklassiskt.
Djärvt är det på många sätt att bilda en sådan duo. Till den riktigt stora musiken nådde inte Leonard von Call eller Josef Fiala, men Johann Michael Schmidt kom bra nära med två satser i moll.
Och det verkade svårt att få till det allra sista av samspel utan ytterligare ett instrument som fyller i med harmonisk och rytmisk stadga och ger tillfälle till längre andningspauser.
Men samtidigt var det läckert att följa de kontrapunktiska linjerna i lördags, som en intellektuell lek men också en nöjsam form av ta fatt, det framgick fint. Och fagotten var galant med att hoppa upp och ner i brutna ackord.
Men det var roligare med rokoko och graciösare ideal i duetten av italienaren Angelo Morigi än i Beethovens mer ambitiösa och virtuosa duo nr 2.
Som helhet ingen riktig fullträff denna kväll, alltså. Det var för många ställen som kixade eller inte stämde rent, speciellt i höga lägen som kunde landa i underkant.
Bra med ambitionen dock att presentera muntligt, men hellre fritt ur hjärtat vad styckena betyder för dem, inte bara upplästa biografiska fakta.