I kölvattnet av OS kommer nu de sedvanliga propåerna att Sverige borde arrangera spelen i framtiden. På tapeten är vinter-OS om tio år i Åre och Stockholm, nätta 635 kilometer från varandra. Det exponerar Sverige, förbättrar infrastrukturen och drillar unga idrottstalanger, lyder argumenten. OS kan bli folkhälsans räddning, påstår några skridskoåkare på främsta debattplats i Svenska Dagbladet (23/7). Sportchefen i samma tidning gav i går idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth underkänt för att hon sagt nej till att ansöka om vinter-OS, och hänvisade till att 40 procent av svenskarna vill ha hit spelen enligt en färsk Sifo-undersökning.
OS-planerna borde avskrivas innan miljoner läggs på att bara ansöka. Vår geografi och infrastruktur är långt ifrån kvalificerad, massiva investeringar som är svåra att räkna hem skulle vara nödvändiga. Vårt alpina flaggskepp Åreskutan är så låglänt att världscupens störtlopp måste delas upp i två åk. Lite pinsamt är det allt.
Hittills har ingen kunnat räkna ut om ett OS betalar sig, varken på kort eller lång sikt. Att subtrahera kostnaderna från vinsterna efter världens största sportfest är som att jämföra äpplen och päron, säger den brittiske premiärministerns talesperson när Londonspelen avslutats (The Telegraph 13/8). Men ekonomer pekar på att BNP har gått ner i nästan alla länder efter att de har arrangerat OS, även om det är ett trubbigt mått. Peking och andra gamla arrangörsstäder vittnar om arenor som är för stora för att användas när spelen är över.
Notan för vinterspelen i kanadensiska Vancouver 2010 slutade på motsvarande 3 727 miljoner kronor. Det är riskfyllt investerade skattepengar. Att lägga dem på skola, vård och omsorg ger med hög sannolikhet bättre utdelning för välfärdsstaten Sverige.