Iris värnar om de svaga

– Min första fasta lärartjänst var i Nykvarn och då blev jag placerad i en hjälpklass, det hette ju så på den tiden. Det var väldigt jobbigt men jag trivdes ändå så pass mycket att jag utbildade mig till speciallärare, berättar Iris då vi ses i villan i Oppeby.
Karriären med barn började emellertid långt tidigare. Redan 1956, då Iris var sexton år, tog hon båten till New York för att i två år vara au pair åt en svensk-amerikansk familj några mil utanför staden.
– Det tog tio dagar att åka dit för båten lade till både i Amsterdam och Halifax innan vi ankom till New York. Sedan var jag där i två år och det var mycket jobb för det var tre barn och ett stort hus att sköta om.
Väl hemma igen träffade Iris sin framlidne make Karl-Herman, de gifte sig och fick två barn. Efter diverse flyttar hamnade familjen i Nyköping och Iris fick en speciallärartjänst på Släbroskolan 1973.
– Då började jag engagera mig fackligt, av en slump egentligen.Det var så att när jag började på Släbroskolan, som då hette Oppeby LM, sa de att alla nya lärare skulle vara skolombud och att det inte var så mycket jobb. Nu vet jag ju bättre, man fick slita, men det var stimulerande och utvecklande och så fortsatte jag.
Fackligt engagemang tar mycket tid och kraft men Iris påpekar att hon hela tiden tyckt att det varit roligt. Ett hjärta för de svaga finns också där, såväl eleverna som hon mötte som speciallärare till de svagaste lärarna som fann det tryggt att få hjälp av facket.
– Idag har ju skolan ändrats väldigt mycket, säger Iris. Den allra största förändringen var nog kommunaliseringen av skolan på nittiotalet. Men själva grunden är ju densamma, en skola där läraren finns för och ställer upp för eleven.
Trots pensionen fortsätter Iris sin fackliga verksamhet, nu som pensionärsombud i Lärarförbundet där hon bland annat ordnar stimulerande aktiviteter några gånger under året för pensionerade lärare. Dessutom umgås Iris med sina barn och barnbarn och är en flitig korsordslösare.