Ishrat var fem år när hon kom med sin familj till Sverige. Sedan dess har hon regelbundet besökt landet i vilket hon föddes. Men vistelsen i Bangladesh i vintras satte oväntat djupa spår i henne.
– Det var en utmaning känslomässigt.
I augusti förra året började Ishrat med sitt gymnasiearbete, en vetenskaplig rapport i naturvetenskap. Hon bokade flygbiljett till Bangladesh, tog reda på vilket barnhem hon skulle hjälpa och forskade i rekommendationer kring barns kost. Hon samlade in pengar – totalt 6200 kronor varav 2000 från Lärarförbundet i Nyköping.
Den 11 december reste Ishrat, tillsammans med sin lillebror, till huvudstaden Dhaka. Hon skapade kontakt med de 27 pojkarna på barnhemmet innan hon vägde och mätte dem. De flesta av barnen hade ett BMI på mellan 13 och 18. Gränsen för undervikt ligger för barn på 19.
– En åttaårig pojke såg ut som en tvååring, berättar Ishrat.
Varje dag bestämde hon vad som skulle serveras på barnhemmet i form av frukost, lunch, middag och mellanmål. På marknad inhandlade hon varor – bland annat ris, linser, olja, lök, fisk och fågel.
– Jag stötte på många utmaningar som man inte är beredd på när man bor i västvärlden. När jag rörde mig i samhället klädde jag mig i burka, för att dra till mig så lite uppmärksamhet som möjligt. På marknaden fick jag pruta och peka på levande djur, som slaktades på plats.
Ishrat upptäckte snart att varor försvann på barnhemmet och att barnen inte kunde äta sig mätta, trots att det var hennes målsättning.
– Man kan väl inte sjunka så lågt att man inte ger barn mat när de behöver? Jo, det kan man när man är fattig. Personalen utnyttjade mig och det gjorde mig arg. Samtidigt kan jag förstå deras agerande.
Efter avslöjandet förvarade Ishrat maten hon den släkting som hon bodde hos. På barnhemmet blev Ishrat extremt kontrollerande och fick ta flera konflikter.
– Jag var tvungen. Men jag utvecklades som person.
Hennes sista dag i Bangladesh blev känslosam.
– Barnen kallade mig för syster. De grät och jag grät. Jag kunde inte acceptera tanken på att inte komma tillbaka.
Den 11 januari landade Ishrat i Sverige – målmedveten och självsäker, men fysiskt och psykiskt utmattad.
– I Bangladesh svimmade jag en gång och på barnhemmet hade jag humörsvängningar. Men först när jag kom hem förstod jag hur sliten jag var. Jag hade gått ner nästan tre kilo och inte hunnit bearbeta det jag varit med om.
Under våren har Ishrat vid sidan av studierna jobbat extra och samlat in nya pengar. Vid nationaldagsfirandet på vallarna i morgon tilldelas hon 5000 kronor i stipendium av Zonta.
– Det är en bonus, som kommer barn i Bangladesh till del. Stipendiet är också en bekräftelse på att jag lyckats, säger Ishrat stolt.
Nästa fredag tar hon studenten. Tre dagar senare flyger hon till Bangladesh – för att under sommaren återvända till barnhemmet och hjälpa barn på ytterligare ett par hem.
– Gymnasiearbetet har blivit mitt livs viktigaste projekt, som jag vill fortsätta med vid sidan av studier, säger Ishrat säkert.