Jag är en förtvivlad mor

Finns det någon i samma situation? Jag är en medelålders mor som har en son på 11 år. Han har varit familjeplacerad i 8,5 år, frivilligt alltså på grund av olika omständigheter. Jag har kämpat enormt på alla tänkbara sätt för att ändra på allt i mitt liv i 11 år. För min sons allra bästa. Har alltid samarbetat med familjehemmet. Även med socialen och godkänt precis allt. Skall tilläggas att jag godkänt att flytta sex gånger med min son. Har hela tiden varit vårdnadshavare som socialen godkänt. Har i sju år fått umgängesplan. Senast en gång i månaden i fyra timmar. Det var mycket bra. För det finns ju vårdnadsförflyttning. Trots detta hävdar socialen det sistnämnda.
Trots att jag gått med på alla tider och till och med åkt till min son i snöstorm, har skrivit på för pass, skola, taxi, ändrat med mina tider, försökt ordna roliga saker trots svag ekonomi. Den som känner igen sig svara snabbt. Detta behöver allmänheten veta. För det är en ofrivillig adoption.
Alla band klipps av. Barnet blir en främling. Ingen kontakt, vad känner barnet? Ingen som vet. Tingsrätten beslutar, sedan finns det inget att göra. Glöm barnet och var glad. Men hur kan man glömma ett barn man fött?

Moderskänslorna då? Mitt barn har alltid varit mer än mitt allt! Från en som kämpar i det längsta. Sluta felbehandla mödrar. Oskyldiga vuxna och barn får lida. Nu måste vi reagera.
En som fått nog