Jag är feminist, inte manshatare
Jag har funderat över att många blir provocerade när man säger att man är feminist. I stället för att få tummen upp och uppmuntrande ord möts man av motstånd och blir ifrågasatt.
För två veckor sedan kommenterade jag i tidningen att Sky haft en krogshow med kvinnliga gogo-dansare och i en insändare veckan efter föreslogs det att jag skulle besöka OLearys i stället, där de haft en manlig strippa. Det var en märklig synpunkt. Har jag någonsin uttryckt att jag uppskattar manliga strippor mer än kvinnliga gogo-dansare? Jag gillar inte objektifiering, punkt.
Att vara feminist innebär inte att man är manshatisk, det är ju motsägelsefullt, semantiskt inkorrekt dessutom! Min utgångspunkt är att våra könsroller är begränsande och det gäller ju såväl kvinnor som män. Att man sedan väljer att i första hand få upp kvinnor ur förtrycket borde inte vara särskilt chockerande, vi lever i ett patriarkat! En könsmaktsordning där män är överordnade kvinnor. Kvinnor har en historia av att bli objektifierade, en historia män inte delar. När man förstår det förstår man också att om objektifieringen tillåts fortsätta så hamnar vi i ett dödläge och behåller de könsroller och kvinnoideal som vi måste kämpa emot för jämställdhet.
Feminister kämpar inte för ett matriarkat (könsmaktsordning där kvinnor är överordnade män),
vi kämpar för ett samhälle där alla har samma förutsättningar, oavsett kön. Hur kan det vara så otroligt provocerande? Skulle det inte vara skönt att ses som människa, att själv få definiera vem man är utan att förutsättas ha en rad tillskrivna egenskaper beroende på vilket kön man har?
Att jag är antirasist möts med tummen upp och uppmuntrande ord av både kvinnor och män. Som antirasist och feminist kämpar jag för samma sak, se människan inte etniciteten/könet. Ingen ifrågasätter min antirasism. Vari ligger skillnaden?
Så jobbar vi med nyheter