Tatuerad på armarna och klädd i linne öppnar Peder Nilsson ytterdörren till sin lägenhet.
– Många tycker att jag ser farlig ut, men jag är ganska snäll, säger han och ler vänligt.
Sin första tatuering lät Peder gadda in för 45 år sedan, när han som 15-åring börjat jobba på slakthuset i Nyköping.
– Det jobbade en jeppe där, som var tatuerad. Jag såg upp till honom, förklarar han sitt val.
Peder arbetade under många år som slaktare. Det är ett hantverksyrke som kräver både teoretisk kunskap och rätt handlag. Men arbetet är också fysiskt tungt.
Peder tog skada av arbetet, han fick värk i kroppen och hans armar opererades två gånger. Sedan bedömde en överläkare i Örebro att Peder inte kunde fortsätta arbeta, han blev sjukpensionär.
– Många säger till mig att jag har det bra. Men det är inte bra att inte ha ett arbete att gå till.
Han gick miste om lön. Men han saknade framför allt sociala kontakter. Och längtade efter att få göra nytta.
Därför tog Peder för några år sedan kontakt med Väntjänsten, en ideell förening vars syfte är att lindra ensamhet för äldre och funktionshindrade.
Nu har Peder varje vecka kontakt med en äldre man. Peder hjälper mannen att handla, tar honom med på promenader och samtalar lite.
– De dagarna får jag känna att jag gjort något vettigt.
Peder är också så kallad lekmannaövervakare.
– Det började med att en gammal kompis, som råkat i klistret, hörde av sig till mig och bad mig att bli hans övervakare.
Peder blev intervjuad och kontrollerad av frivården innan han blev godkänd. För sin så kallade klient finns han till hands dygnet runt. Han lyssnar, stöttar och bistår i exempelvis kontakter med myndigheter.
– Jag är lite av en jourhavande kompis. Det känns bra.
Han är också en god förebild. Han visar att det finns ett alternativ till en kriminell livsstil.
– Jag har inte varit Guds bästa barn, jag hade själv en fantastisk övervakare på sjuttiotalet. Det här är mitt sätt att betala tillbaka.