Livet har satt Britt på prov.
Hon levde som ung i en dålig relation.
Hon har skakats av obotliga sjukdomar som tagit greppet om närstående. MS ledde till fosterpappans tidiga död. Hjärntumör tog livet av både hennes morfar, biologiska pappa och före detta make. Cancer besegrade hennes moster. Dessutom blev ett av hennes åtta syskon – en bror – mördad i Kanada.
Britt började arbeta som 14-åring. Hon var under många år lokalvårdare – ett slitsamt jobb. Hon städade sönder en muskel och har sedan 1988 – samma år som hon gifte sig med Gert – anställning med lönebidrag.
I dag har Britt värk i stora delar av kroppen. Hon har artros, fibromyalgi och lindrig kol. Ibland syns det på henne när kroppen värker, exempelvis när hon haltar.
Men hennes synskada syns inte. Den kom smygande i vuxenlivet, den fick henne att sluta köra bil, laga mat och sy. Den får henne att snubbla och komma hem från affären med fel varor, hindrar henne från att åka skidor på längden och vara barnvakt till yngsta barnbarnet.
– Bara att klä på sig tar tid. Jag sätter på avigan, bak och fram, knäpper brännvin.
Britt har grön och grå starr på båda ögonen. Men så länge trycket i ögonen är okej vill läkaren inte operera, av rädsla för att skada hennes redan skadade synnerver.
– Jag är rädd att jag ska bli blind. Det är min största rädsla.
En annan rädsla Britt bär på är rädslan för att bli dement, liksom hennes mamma och mormor blev. Britt säger att hon tycker att det är svårt att lära sig nytt hela tiden, har lite problem med närminnet och ibland inte hittar rätt ord.
Men det märks inte vid intervjun. Hon pratar fort och hoppar blixtsnabbt mellan samtalsämnen.
– Jag bluddrar så in i hundan, konstaterar hon.
Hon är social, glad och sprallig, har nära till skratt. Men visst händer det att även hon blir låg.
– Jo, det blir jag ibland, när det värker i kroppen. Jag kan bli ledsen hemma, korta stunder, och gråta. Då kommer allt dåligt som hänt tidigare i livet tillbaka.
På arbetsplatsen varken vill eller kan Britt gå och deppa. Som kanslist på Synskadades riksförbund i sydöstra Sörmland möter hon likasinnade och kollegor, där fyller hon en efterfrågad funktion.
– Mycket är fel i samhället, många förstår inte hur synskadade har det och många synskadade känner sig utanför.
Britt har passerat 65, men fortsätter att på vardagsmorgnar åka buss mellan Vrena och Nyköping.
– Jag är inte redo att sluta jobba, tänker sluta först i juni nästa år. Sedan hoppas jag att jag får några bra år framför mig, att Gert och jag får några år ihop …
Vis av erfarenhet tar Britt ingenting för givet.