För en tid sedan råkade vi ut för en traumatisk händelse, min fyrbenta vän och jag. En vildkatt psykade min kattkille genom att kliva in på hans territorium och ta över. Vildkatten var till och med inne i huset och helt fräckt åt ur hans matskål!
När min stukade vän plötsligt försvann, lite längre än de två- tre dagar han brukar unna sig, så förstod jag att läget var akut. Efter fem dygn kom han tillbaks som en beige skugga av sitt forna jag. Kränkningen måste stoppas! Jag låste kattluckan för utgång från insidan.
Vilket resulterade i att vildkatten en arla morgon klev in i bostaden och fick panik när hon inte kunde springa ut i friheten igen.
Istället sprang hon runt och välte ner mina ärvda blomkrukor från farmor som gick i 1 000 bitar. Att få ut en livrädd vildkatt som hoppat upp på frysen och lagt sig var svårare än väntat.
För att förhindra mardrömsscenariot - att få en klösande och rabiessmittad katt rakt i nyllet - så ställde jag mig på en stol beväpnad med ett glas vatten i ena handen och sopborste i den andra. Att vara på samma nivå kändes viktigt.
Man kan ju inte slå djur så jag petade med borsten och slängde pinnar vid sidan av katten. Då blev den så rädd att den föll ner mellan vägg och frys.
Då vågade jag kasta vatten på honom. Fräs. Mera vatten. Tystnad. Så där höll vi väl på i 20 minuter tills den slutligen hoppade ner på köksbänken, välte matolja- och sojaflaskorna som kraschade mot golvet och med knappt en blinkning rusade ut genom den öppna balkongdörren där svågern uppenbarade sig:
– Det är väl bara och lyfta ut skrället i nackskinnet!?