Jag har blivit insnöad
Godmorgon!Jag har blivit insnöad. Detta insåg jag häromdagen då jag knatade hem från skolan i min ensamhet, funderandes på lite av varje.
Så vad är det jag egentligen har gjort, som stulit tid från denna quality time med dem jag älskar allra mest? Chockerande nog är svaret ingenting. Visst, jag har en häst att sköta om, men det har jag ju alltid haft, och skolan, även om den tar större delen av min fritid, kan omöjligen varit så tidskrävande.
Sanningen är att jag är trött. Jag somnar i bilen på väg till hästen, snarkar på lektionerna, och vad värst är; jag orkar inte pallra mig ner på stan ens för en fika med mina vänner. Mitt psyke har klarat sig ett antal mörka vintermånader, men nu säger det stopp. Alla atomer jag består av har gått i ide. De vägrar vakna innan ljuset kommer tillbaka. Och det är bara januari. Min kropp går uppenbarligen på ljusenergi, och sorry, nu är energin visst slut. Jag behöver tussilago, vitsippor och påskliljor för att vakna igen! Två månader lär det dröja om jag har tur.
I morse vaknade jag av att jag höll på att kvävas. Då kan jag faktiskt ärligt säga att jag kvicknade till ordentligt, av blotta förskräckelsen. Det tog ett tag innan jag mindes att jag vid något tillfälle under morgonen bestämt mig för att ta ett bad, och uppenbarligen somnat i det.
För några helger sedan slog jag rekord i slappning. Jag låg i sängen och myste i över tjugofyra timmar. Okej, jag sov visserligen inte hela den här tiden, men att inte orka ta av sig pyjamasen på ett helt dygn är ändå en prestation.
Så vad ska jag göra åt saken? Jag har provat att äta rätt, proppat i mig nyttig, energirik mat. Jag har testat att motionera ordentligt. Minst 30 minuter frisk luft om dagen, säger vår idrottslärare. Jag satsade på minst tre timmar. Men inte hjälpte det. Har försökt sova mindre. Sover man för mycket blir man ju enbart ännu tröttare. Einstein ansåg att mer än fyra timmars sömn per natt förslappar hjärnan. Han hade fel. Tro mig, jag har testat.
Min enda räddning, känns det som just nu, är sportlovet. Solsemester på sportlovet, för att ladda upp batterierna skulle passa mig perfekt. En sistaminutenresa till tropikerna, tillsammans med vännerna vore en jättebra lösning, att slå två flugor i en smäll. Kanske finns det ännu hopp.
Efter sportlovet kanske min stackars mattelärare slipper vänta fem minuter varje måndagsmorgon på Sofie som alltid försover sig. Och jag slipper skämmas. Å andra sidan är det kanske säkrast att fortsätta komma för sent. De flesta av mina morgonlärare skulle förmodligen svimma om jag helt plötsligt började komma i tid.
Jag saknar i alla fall mina vänner. Man inser inte hur mycket man uppskattar och älskar personer innan de börjar glida ifrån en, innan man får anledning att sakna dem. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, sägs det ju. Det är en underlig känsla att inte orka träffa dem man behöver för att orka leva. Blir det någonsin slut på Zombie-Sofie kan jag lova att den nya, pigga varianten kommer att hålla till där hennes vänner är.
Så jobbar vi med nyheter