Livet lekte för Mervi Junger Karlsson. Huset på landet var nyrenoverat. Där bodde hon tillsammans med Örjan, som hon gifte sig med 2011. Arbetet på Öknaskolan var stimulerande. Dessutom var Mervi vältränad. Under 2013 hade hon genomfört de fyra lopp som utgör en Tjejklassiker – 30 kilometer skidåkning, 100 kilometer cykling, 1 kilometer simning och 10 kilometer löpning.
– Jag kände mig stark som en oxe.
Men diplomet efter Tjejklassikern hann inte komma innan Mervis liv fick en ny riktning. Onsdagen den 9 oktober stressade hon till starten av skolans traditionella femkilometerslopp.
– I år ska jag vinna det där loppet! tänkte Mervi.
Startskottet avfyrades. Mervi sträckte ut. Men hon hann inte springa långt innan hon fick en fruktansvärd smärta i huvudet.
– Det var som om någon stack brödknivar i det.
Mervi tappade fokus. Raglade. En manlig anställd på skolan uppmärksammade henne situation, förstod allvaret och ringde – mot hennes vilja – nödnumret 112.
– Det är mycket honom jag har att tacka för att det har gått så bra, säger Mervi och gråter stilla.
Hon fördes i ambulans först till Nyköpings lasarett, sedan till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där konstaterades att hon fått en stroke, en blödning på höger sida i hjärnan. Två läkare opererade Mervi under sju timmar. Därefter hölls hon nedsövd under sju dygn.
– Min familj säger att jag var helt oigenkännbar när de fick träffa mig på niva (neurointensivvårdsavdelningen) i Uppsala, att jag var som ett paket. Läkarna kunde inte lämna några garantier, sa att det kunde gå hur illa som helst men också hur bra som helst.
När Mervi vaknade var hon förlamad i kroppens vänstra sida. Samtidigt började hennes hårda arbete för att komma tillbaka.
– Är det någon gång som jag måste vara duktig så är det nu, annars blir jag kvar i den här rullstolen, förstod Mervi.
Efter uppvaknandet pratade, skämtade och berättade hon anekdoter. Men Mervi kände sig också tidvis nedstämd, kände sig inte som sig själv. Det kröp i kroppen på henne. Mycket kändes oviktigt, lite fångade hennes intresse.
En tavla av Bengt Reinholtz, i korridoren på Nyköpings lasaretts rehabilitering, fick stor betydelse för Mervis återhämtning. Motivet påminde henne om Sibbofjärden.
– Min målbild blev att få komma ut och åka långfärdsskridskor på fjärdens isar igen.
Lasarettets personal förberedde Mervi på hemgång. Fyra veckor efter stroken blev hon utskriven från lasarettet. Men rehabiliteringen fortsatte – och fortsätter. Två gånger per vecka går hon på sjukgymnastik. Dagligen tar hon långa promenader i naturen, ofta tillsammans med någon av många vänner som kommer på besök.
Mervis rehabilitering har gått rekordsnabbt och varje framsteg är stort, men hon har fortfarande nedsatt rörlighet och korttidsminne, blir fort trött, får inte lyfta tungt, får inte basta, kan inte köra bil eller arbeta. Hon har nära till gråt, men har en oerhört positiv inställning.
– Jag hade en förtunning i en åder. Förr eller senare hade jag fått en stroke. Det var väl en jäkla tur att jag fick den nu, när jag var så fysiskt och psykiskt stark!
Mervi närvarade vid Öknaskolans julbord, men är sjukskriven till mitten av januari. Hon har gärna en privat kontakt med arbetsplatsen, men vill inte skynda tillbaka till arbetsuppgifterna förrän läkarna anser att hon är redo.
– Jag är inte oumbärlig. Det viktigaste just nu är mitt liv som jag ska leva och förvalta.