I hallen står massor med skor och där hänger det minst lika många ungdomsjackor. Rappa tonårssteg hörs i trappen. Extra är på besök hemma hos Anneli Bradley som är chef för fritidsgårdarna i Trosa kommun och hon bor med sin familj i Vagnhärad.
– Mamma vi går ut, säger sonen Alex, 14 år och sneglar mot bullarna i korgen på bordet.
Maken David packar en träningsväska medan han försöker reda ut vilken månad han och Anneli gifte sig i den där sommaren för femton år sedan.
– I juni eller är det i juli älskling som vi firar kristallbrölllop? 24:e eller 29:e juni va?, frågar David och ler retfullt mot Annelie som ler tillbaka.
Annelie bjuder på kaffe men säger att det inte hör till vanligheten i huset eftersom David kommer från England dricker de mest te. David ropar på engelska efter den yngre sonen Alex, 10, han och hans kompis kommer ner från övervåningen och norpar de sista bullarna.
– Nu är det nästan som en fritidsgård här hemma, säger Anneli och slår ut med händerna. När jagbörjade arbeta som fritidsledare var inte killarna födda, nu kommer Alex dit med sina vänner, men helst när inte jag är där, skrattar hon och pekar mot Ungdomens hus som skymtar genom köksfönstret.
–Som fritidsledare hör jag ofta fördomar om vårt yrke, till exempel ”att spela pingis och dricka kaffe är väl inte så svårt”.
Anneli fortsätter:
– Nej, det är väl sant men det är där över biljardbordet eller fikat som vi etablerar en kontakt och bygger förtroende, det är viktigt för att ungdomarna sen ska våga öppna sig.
– Jag minns en elev som inte verkade må bra det var oroligt runt henne, men på frågan hur hon mådde svarade hon kort ”bra”, som man är lärd, jag stannade upp henne och bad att vi skulle gå och sätta oss i ett enskilt rum.
Annelie tittar upp från bordet med stadig blick och säger:
– Hon blev slagen hemma och mådde allt annat än bra. Det är därför det är så viktigt att vi vuxna vågar möta de unga, att man stannar upp, vågar fråga hur de verkligen mår.
– Man är både deras bästa vän och spyhink, det är högt och lågt som jag brukar säga. Vuxna måste se utanför boxen, hur vi kan möta ungdomarna och var. Jag skulle gärna se fler vuxna ute på gatorna om kvällarna eller att fler föräldrar besökte fritidsgården ihop med sina ungdomar.
På gymnasiet pluggade Anneli handels på Tessinskolan, drömde om en framtid i branschen. Men skoltrött kom hon och vännen Jenny överens om att arbeta ett år som au pair i USA, de hamnade tyvärr i olika städer.
– De första månaderna i Florida var tuffa, säger hon och beskriver utmaningarna med språket, kulturen och hur föräldrarna i familjerna kunde köra med henne.
– Men jag växte som person av mitt år i USA och rekommenderar alla att göra en sån resa.
Efter USA flyttade Annelie till Stockholm, började som telefonförsäljare innan hon blev delägare i en firma. Under en Greklandssemester träffade hon engelsmannen David.
– Efter att vi träffats frågade han om han kunde ringa när vi kommit hem, ska jag vara ärlig trodde jag aldrig han skulle höra av sig igen, men han ringde innan vi hann lyfta från Grekland, haha.
Annelie kan inte hålla sig för skratt när hon delar med sig av minnet.
Hon bodde ett tag i England men när deras tankar runt att bilda familj kom var det självklara valet att flytta hem till Vagnhärad och familjen igen. Hon började arbeta som fritidsledare.
– Jag halkade in här som på ett bananskal och efter sexton år säger jag fortfarande att jag har världens bästa jobb.
Det finns ju naturligtvis både för och nackdelar med att jobba i hemkommunen jag är ju fritidsledaren Annika i ungdomarnas ögon även när jag springer här på stan utanför min arbetstid.
– Jag brukar säga till mina ungar; jag har inte två barn, jag har 1 000.