Jag kommer inte att skrika fel gubbe vann
Under den ännu ganska korta tid som jag levt har jag hunnit med en hel del funderande. Många saker som jag inte har något svar på.
Just nu, då sitter jag och funderar på hur resultatet i presidentvalet på andra sidan Atlanten ska gå (för i skrivande stund var resultatet inte klart ännu). Eller, det var en lögn, jag funderar inte så mycket på det. Inte alls egentligen. Jag är faktiskt så lite engagerad i det där att jag inte ens kommer ställa mig upp i min fåtölj och skrika fel gubbe vann.
Jag vet att det nästan är dödsstraff på att inte bry sig fruktansvärt mycket om vem som kommer styra detta herravälde i väst, men jag gör det bara helt enkelt inte. Jag är inte tillräckligt insatt, och då känns det väldigt svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning.
Inte heller sitter jag och funderar och skakar tänder hemma i soffan av nervositet för att jag inte vet vem som kommer vinna årets upplagor av Farmen. Det rör mig faktiskt inte ryggen om hon med den grötiga skånskan eller någon av killarna från pakten med det så käcka namnet Brödraskapet vinner. Men en sak känns ganska så säker och det är att kan man inte komma på ett bättre namn än så på vad som paktens medlemmar ansåg som blodigt allvar, så kanske man inte är värd den dära halva miljonen. Eller?
Nej just nu så är det lite mer seriösa saker som rör sig i mitt huvud. Som till exempel hur man vet att man vågar. Hur vet man att man inte är en fegis som helst springer undan med rädsla för att det kan göra väldigt ont? Och om man nu bestämmer sig för att det är väl inte så farligt att vara en fegis, hur vet man då att man inte missar något? Eller om man helt enkelt gör tvärtom, och faktiskt vågar, hur vet man då att det kommer funka?
Japp, ännu en sån där ekvation som är helt omöjlig att lösa. För det finns inget svar. Man måste helt enkelt bestämma sig för vad man ska göra och pröva sig fram. Och jag har för en gångs skull bestämt mig för att inte vara en fegis.
Så jobbar vi med nyheter