Jag längtar tillbaka till trängseln i Arvika
Det är lite kul det här med att vara besatt av en artist eller grupp. Min syster är besatt av Morrissey och blir nipprig och som nykär om någon vill prata om honom, och jag är likadan med The Knife.
Jag längtar tillbaka till trängseln i publiken på
Arvika! Jag minns hur vi The Knife-diggare stod framför scenen redan en timma innan Karin och Olof skulle gå på bara för att få stå längst fram. Tro mig, det var armbågar som gällde, fick jag en i sidan av någon som ville ta min plats så var jag inte sen att dela ut en ännu värre tillbaka. Det var så tajt i publiken till slut, att jag när min väska (idiotiskt att överhuvudtaget ha med den) kasade ner från axeln och hängde sig som en snara kring min hals inte kunde plocka upp den. Trycket gjorde att jag varken kunde flytta min arm uppåt eller nedåt, man skulle kunna säga att jag kände mig smått konserverad faktiskt.
Karin och Olof kom upp på scenen, och fan det var magiskt. Hela konserten var magisk. Det här kommer att låta jätteklyschigt men det måste få göra det för det är sant. Jo, när de spelade brydde jag mig inte om trängseln, den gav mig värme bara. Men det var lite obehagligt när någon en bit bort fick klaustro och gråtandes fick hjälp upp ur publiken. Tror att det hände två personer där jag stod. Men jag behöll ändå min plats med armbågar och svordomar, som en bitsk hund med ett hundben. Eller ett fan på konsert? Musik är allt faktiskt, men mycket kan också vara artisterna. Och hur det än var på The Knife-konserten på Arvikafestivalen så vill jag tillbaka!
Så jobbar vi med nyheter