Jag minns fortfarande hur vi kontinuerligt tågade in på butiken i stan. Jag var inte många äpplen hög när jag stod och tittade upp på borden och hyllorna fyllda med tyg medan mamma letade efter något nytt tyg att klä en fåtölj med eller att sy ett par gardiner av. Jag minns travarna av de tjocka möbeltygen, hon valde ofta de storblommiga.
Jag gick ofta runt och kände på alla tyger. Jag minns den mjuka plyschen mot min mjuka barnhand. Trikåtyget med paljetter som jag alltid ville köpa men mamma alltid konstaterade att jag aldrig skulle använda. Min sykunskaper var då liksom nu rätt bristfälliga.
Sen fastnade jag vid den höga hyllan med rör fyllda av knappar. Knappar i form av björnar, båtar eller de stora runda med pärlemor. Jag kunde stå där länge under tiden mamma letade efter något hon skulle ha.
I dag fastnade jag där igen. Känslan är lite som att vara i en godisbutik och jag färdades tillbaka i tiden. När jag var liten såg jag knappt rören högst upp på hyllan. Det gör jag i dag. Vemodet och insikten slog emot mig att det antagligen var sista gången jag stod och tittade på rören fyllda med alla knappar. De små röda, de stora gröna och sjömansknapparna.
Ännu en anrik butik går i graven men mina minnen består. Tack O.D:s för minnena jag fick med min mamma i er fantastiska butik.