– Öh, tjenare julgranen! Fan, vad glad jag blir att se det där!
Mannen stannar till i mörkret, och pekar på mig och hunden. Det visar sig att han är både långtradarchaufför och vanlig bilist, och att hans glädjeyttring gäller våra lysen och reflexer – fyra av olika kulör.
– Vet du, folk fattar inte att de kan bli påkörda om de inte syns i mörkret. Som chaufför blir man både rädd och förbannad, säger han allvarsamt.
Jag erkänner att jag inte varit någon förebild – innan jag blev med hund. Då insåg jag snabbt att vi var ett ekipage, vars bredd kunde variera mellan en och tre meter beroende på situation och plats. Det vill säga, ibland lika brett som en ordinär personbil.
Vi möter hundrädda barn och vuxna. Andra hund- och kattägare, där de flesta önskar distans vid möte. Vi möter cyklar, moppar och bilar. Och i mörkret blir det så självklart; med rejält lyse ger vi andra chansen att tryggt hinna hantera mötet med en stor, svart lurvfoting.
Ändå saknar ungefär tre av fyra hundekipage, som jag möter kvällstid, lyse/reflex. Enligt Jordbruksverkets statistik finns det drygt 5 000 hundar i Nyköping. Det skulle betyda att flera tusen av Nyköpings hundägare utsätter sig själva, sina pälsklingar och andra för en helt onödig risk – varje kväll.
Häromkvällen blev jag åter glatt hälsad som "julgran" av två karlar som språkade med oss utmed vår väg. En av dem berättade om en liten hund som sprungit ut framför hans bil – utan lyse eller reflex. I andra änden av kopplet fanns en arg kvinna, som högljutt anklagade honom för att "nästan ha kört över hennes hund".
– Inte ville jag köra över hennes jycke, men vad gör man när den inte syns???
För mig är ett par fina lampor den bästa julklappen till våra fyrbenta och deras ägare. Jag lovar att det blir uppskattat – både av oss "julgranar" och andra.