Dagen efter dödsolyckan är Joel Callhammars tankar fortfarande i många stycken kvar vid olycksplatsen på väg 52.
På måndagseftermiddagen var han på väg till jobbet på ett behandlingshem i Björkvik, när han blev vittne till taxibilens färd in i trädet.
Joel Callhammar var först framme vid olycksbilen.
– Jag ringde 112 när jag såg bilen krascha och hade 112 i luren när jag stannade.
Han förklarar att han aldrig tvekade att agera.
– Jag jobbar inom vård och omsorg och är mån om att lära ut till mina barn att måna om andra. Jag vill leva som jag lär. Och som min chef sa till mig efteråt, "du kan aldrig göra fel om du stannar". Det är bara om du inte stannar som du gör fel.
Han berättar att han omgående stannade en jobbarkompis, som också kom till olycksplatsen, för att agera tillsammans.
– Vi har jobbat ihop i tio år och känner varandra. Det gav ett stöd och ett lugn när vi agerade vid olycksplatsen.
Joel Callhammar har fått många frågor efter ingripandet om hur det såg ut och var på olycksplatsen. Men vi pratar inte närmare om den oerhörda tragik han blev vittne till.
De två kvinnorna som färdades i taxibilen, som var en sjuktransport, omkom. Chauffören skadades.
– Det var en läskig plats att vara på, sammanfattar Joel Callhammar bilderna och upplevelserna från räddningsinsatsen där han själv deltog.
Han väljer själv just nu att fokusera på det goda bemötande han fick från räddningspersonalen på platsen.
– Jag är otroligt glad över hur proffsigt de tog hand om oss som stannade, att de var så måna om att vi kände oss okej när vi körde därifrån. Jag vet att jag kan få stöd. Jag är inte ensam.
Joel Callhammar fortsatte till sitt jobb efter olyckan. Arbetade några timmar, innan han åkte hem. Att somna på kvällen var svårt. Tankarna snurrade. Hade han kunnat agera annorlunda på något vis? Men svaret är att han och jobbarkompisen gjorde allt de kunde.
– Pulsen gick i 180. Jag har sovit dåligt i natt och när jag vaknade var jag fortfarande jättetrött.
– Nu börjar jag slappna av och fundera. Jag tänker på chauffören, hur det går för honom?
Och tankarna går också till de omkomna och deras anhöriga.
I dag känner Joel Callhammar sig ändå ganska okej, trots den läskiga upplevelsen.
– Men jag vet inte hur huvud och kropp reagerar om ett par veckor eller någon månad.
Det är första gången Joel Callhammar är först på plats vid en olycksplats. Och skulle det hända igen kommer han att stanna och agera då också.
– Nu vet jag vad jag kan möta. Kanske gör det att jag kommer att gå HLR-utbildning (hjärtlungräddningsutbildning) oftare så att jag blir säkrare och kan ta hand om mig själv bättre och ta vara på energin i en puls som ligger på 180.