Jag tänker inte låta byhålan fånga mig
Det var en så där lagom gråblaskig dag då bussen gled fram i det lilla samhället. En sån där dag som är som när man blandar alla vattenfärger och ser färgen skifta från klar till brun till grådaskig. Medan bussen lugnt traskade fram på vägen stirrade jag ut genom fönstret.
Stackare, tänkte jag tyst för mig själv samtidigt som jag la till en suck och lutade huvudet mot
fönsterrutan. Husraderna bröts då och då av en vräkig byggnad som skrytsamt verkade vilja påminna oss om att folket som bodde därinne minsann hade Monet på väggarna och drack rött vin
à la 500 spänn flaskan en tisdagskväll till oxfilén.
Ja nog var de täta, människorna i de minst sagt missanpassade byggnaderna.
Plötsligt insåg jag att det var i ett liknande samhälle jag hade växt upp. Visst, jag kan tänka mig att man som barnfamilj trivs med skogen nära inpå kroppen och den känsla som brukar beskrivas som lugn, alltså när man inte hör bilar hela tiden. Men nej, jag känner bara panik.You cant catch me. Precis så. Aldrig ska jag bli som tanterna som rökandes hänger över balkongräcket medan de skriker till grannkärringen något om gubbens förstoppning och sin värkande knöl på stortån.
Aldrig skulle jag låta den där byhålan catch me. Aldrig någonsin skulle den få fånga mig. Aldrig.
Min första tanke var att jag var rädd. Rädsla är en av våra mest primitiva instinkter, den får oss att vilja ta till
reträtt. Men vad i helvete var det jag flydde ifrån?
Sedan fnös jag åt tanken och skrattade för mig själv. Flydde och flydde, tänkte jag, jag har väl bara växt ifrån det där med att världen är det som innefattar det som får plats i en fyrkant.
Bussen tågade vidare och jag släppte tankegången lika snabbt som den kommit till mig den där dagen vars väder hade blandats av alla vattenfärger.
Så jobbar vi med nyheter