– Jag hade inte riktigt trott att jag hade kapacitet för att skriva en bok, säger Lennart Alm om sin nyligen utgivna första bok och självbiografi "Vagnhäradspojken och havet".
– Jag är ju tekniker, så jag har gått igenom livet och tyckt att jag inte ska ge mig på det humanistiska.
I "Vagnhäradspojken och havet" skildrar Lennart hans och de fem brödernas hårda uppväxt ute på landet i Vagnhärad som del av en klassisk bondefamilj i mitten på seklet. Han skriver bland annat om hur fadern motvilligt låter barnen gå i skola, trots att han anser att de gör bättre nytta hemma på gården. Den unge Lennarts uppväxt präglas av både roliga upptåg och hårt arbete på gården, och den äldre Lennart skildrar syskonens svåra öden.
– Jag tänkte ganska mycket på mina bröder när jag skrev boken, framför allt de yngre. De fick lida hårt, säger Lennart Alm och menar att de nästan berövades sin ungdom.
– Jag rymde på mitt sätt med sjömanslivet och min bror Håkan rymde på sitt sätt med studierna.
Som sextonåring går Lennart till sjöss och har till dags dato gjort fjorton världsomseglingar. Även fast livet som sjöman utmärks av den krassa verklighetens hårda arbete och upplevelser både på däck och i land, så finner han sin plats i en tillvaro som förändrar Lennarts världsbild. Vagnhäradspojken växer i takt med att han får uppleva världen utanför den lilla byn, bland annat genom flitigt läsande som decennier senare kommer att forma hans eget skrivande.
– Nu låter det väldigt pretentiöst, men jag landade vid Steinbecks sätt att skriva som är rakt på och berör. Han går rätt på en handling och läsaren får själv fylla i luckorna, menar Lennart, som förutom John Steinbeck även influerats av Ernest Hemingway, en annan författare känd för sin raka prosa och vars roman "Den gamle och havet" Lennart har parafraserat i sin egen självbiografis titel.
Det var för drygt tre år sedan som Lennart Alm började skriva på "Vagnhäradspojken och havet", efter att under lång tid känt att han velat skildra sin uppväxt. Men länge ansåg Lennart att han kanske inte var rätt person att göra det förrän han fått distans till händelserna som han ville skriva om.
– När jag gick i pension hade jag fått distans till historien och kände att jag kunde berätta den med värdighet till mina föräldrar, säger han.
– De är döda sedan länge och det har varit väldigt viktigt gentemot föräldrarna att det beskrivs på ett kärleksfullt sätt. Men det fanns saker som hände under uppväxten som är svåra att förklara, även efter att jag skrivit en bok.
Under skrivandets gång har Lennart behövt sätta sig ner och "åter bli barnet", som han själv beskriver det. Vissa passager har varit svåra att skriva, bland annat eftersom Lennart tycker synd om den lilla killen som han en gång var.
– Men jag har ju också förändrats med åren, jag tyckte inte synd om den killen när jag var honom, säger han.
– Faktum är att när jag läst igenom min bok så kan jag fortfarande bli tårögd, vilket jag finner väldigt underligt. Men det här berör mig fortfarande ganska mycket.
Hur har skrivandet förändrat dig?
– Jag har förstått att jag har flera strängar på min lyra än jag trodde att jag hade, svarar Lennart Alm.
– Det är väldigt roligt att veta att man även i pensionen kan utveckla en ny sida hos sig själv, vilket gör att jag möjligen ger mig på en bok till.