Jag trivs bäst i öppna landskap

Det är fastslaget i bindande gemenskapsakter att principerna för samarbetet ska uppnås genom en ekonomisk politik som baseras på en nära samordning av medlemsstaternas inhemska politik, på den inre marknaden och på fastställda gemensamma mål och som bedrivs enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.
EU-kritiker från vänsterkanten kritiserar ofta samarbetet med utgångspunkt i att det bygger på principer om liberal marknadsekonomi. På jordbrukspolitikens område måste man tvärtom leta med lyslampa för att se några som helst spår av liberala principer.

Ungefär hälften av EU:s totala budget går till att subventionera jordbruk; cirka 53 miljarder euro eller i genomsnitt 110 euro per familj och år. I det senaste numret av den obundna nyhetstidningen Tempus presenteras de första resultaten av att medlemsländerna för första gången (!) har blivit ombedda att redovisa hur unionens jordbrukssubventioner används. Till följd av att stödet är bundet till arealen och inte produktionen finns kungahus och katolska kyrkan med bland topplistan över mottagare. Även tyska gelébjörnstillverkande Haribo får cirka 332 000 euro i stöd för att kompensera för priset på det socker som behövs för godisproduktionen. 
I slutet av veckan träffades EU:s miljöministrar i Åre för att prata om eko-ekonomi: det välanvända begreppet som kommer att nötas ut på nolltid. Det handlar än en gång om hur vi ska lyckas kombinera ekonomisk tillväxt med ekologisk hållbar utveckling. Till skillnad från jordbrukspolitiken är det mycket snack och lite bindande dokument som styr arbetet. Dessvärre verkar den gemensamma jordbrukspolitiken ha blivit ett Frankensteins monster som ingen riktigt kontrollerar.

Hur ska vi ha det då? En god början är ju att inte tillåta skeva och diffusa motiveringar till att exempelvis Haribo ska vara mottagare. Tanken är ju att jordbrukssubventioner ska gå till jordbrukare som har svårt att få verksamheten att gå runt. Då ska pengarna inte komma via ”marknadsbaserade omvägar”, läs: företag som inte har koppling till jordbruk.
EU ger och EU tar men det är inte alltid klart på vare sig vilka grunder eller vem som kan krävas på ansvar vid illojalt maktutövande. Det är jordbrukspolitiken ett tydligt exempel på. Unionens heliga ko , jordbrukspolitiken, måste rentvås från stämpeln av byråkratisk korruption. Dessutom måste föreställningen om Unionen som nya Storebror bemötas.