Jämställt på kvinnans villkor

En mor som vårdar sina barn är inte mindre samhällsnyttig, än en far som förvärvsarbetar. På denna självklara insikt borde vår jämställdhet bygga. Svenska feminister har format jämställdheten efter mannens villkor. Den manliga könsrollen fick allt värde, den kvinnliga blev värdelös. Feministerna förblindas av sitt förakt för moderskapet. De inser inte att det är samma förakt som gjorde att patriarkerna inte förmådde att göra vården av egna barn till ett riktigt arbete, avlönat av samhället.
Nu borde vi väl vara klokare än dessa gamla patriarker? Borde vi inte vara vuxna nog att befria oss från detta gamla kvinnoförakt? Om vi inte gör det är det inte att erkänna att patriarkerna hade rätt? Kvinnan är kanske inte lika värdefull för samhället som mannen? Den underlägsna kvinnan måste anstränga sig och försöka bli som den överlägsne mannen för att duga som medborgare?
Är det verkligen rimligt att kräva att kvinnan ska överge sina barn, strunta i sitt moderskap och spela rollen av karriärhungrig manskopia för att belönas med den åtråvärda jämställdheten? Blir inte jämställdheten då en klapp på huvudet duktig flicka, nu var du som en riktig pojke!

Att kvinnan måste bli mindre kvinnlig och mer manlig för att duga, är inte det att indirekt säga att kvinnan är underlägsen mannen? Är det inte rimligare att göra kvinnan till mannens jämlike genom att uppvärdera det som är unikt kvinnligt? Vi kan ju själva välja att äntligen göra det oavlönade arbetet med hem och barn till ett respekterat avlönat arbete. Låt oss göra det!

Monica Bodling
Norrköping