Som vanligt tog det en stund att komma ut genom dörren. Tre barn skulle få på sig varma kläder, trugas att använda handskar och övertalas till att lämna den glittriga lilla väskan hemma. Det var söndag och den där trixiga eftermiddagstiden när badhusen stänger, men barnen fortfarande har fullt med spring i benen.
Till sist knölade vi in oss i bilen och rullade iväg. Barnen (2, 4 och snart 8 år) var pirriga och undrade hur det skulle bli. Vi skulle göra något vi aldrig gjort förut.
En kvart senare klev vi rakt ut i mörkret.
Parkeringen vid Femörehuvud i Oxelösund var öde, såklart. Vem åker ut till havet en kylig söndagseftermiddag i november? Alla borde.
En unge på axlarna, två vid händerna. Pannlampor på, ryggsäck på ryggen. Tillsammans promenerade vi genom skogen till fyrvaktarstugan. Vi pratade om röken från SSAB, om vad som smällde så högt och berättade att mörkret inte alls är farligt.
Barnen höll sig tätt intill oss och vi hittade en bänk vid klipporna där stigen tar slut.
Över rykande varm choklad och årets första pepparkakor såg vi ut över havet. Frågorna var många. Varför har den båten fler lampor än den? Hur får man den där stora klockan att ringa? Var ska den båten åka?
Ovanför oss gnistrade tusentals stjärnor och längs vägen hörde vi S:t Botvids kyrkklockor ringa. Sådant som gör en söndag lite extra fin.