Damm som yr i en solig stallgång, en sommaräng i skymning, en mugg saft och en bulle till ljudet av hästars rofyllda tuggande. Det låter härligt och perfekt, men hur får jag till det?
Idén slog mig häromdagen. Tänk att ha en sommarhäst några dagar i veckan. Storleken spelar mindre roll, men en lagom snäll och barnvänlig rackare som behöver lite kärlek…
Sedan landade idén i absolut ingenting. Hittills, vill säga. Jag hamnade nämligen i en lång fundering kring var på Facebook jag skulle hitta en hästägare som behöver min hjälp. Där gick jag bet.
Det blev ungefär som när man ”bara ska köpa den här saken” och börjar googla. Och googla. Och googla. Det går att jämföra priser i evinnerlighet och ett enkelt litet köp tar i slutändan väldigt lång tid – till skillnad mot att kliva ner till den lokala butiken, låta blicken fara över tröjorna och välja en.
Jag backar tjugo år och inser att jag då hade haft ett par olika primära alternativ för min hästfråga: En annons i lokaltidningen eller en lapp på lokala snabbköpet, bortsett från att höra med vänner och bekanta, såklart. Check – klart.
Jag har nyligen skaffat en app som mäter hur mycket tid jag lägger på min telefon. Den säger att jag använder min telefon 26 procent mer än andra som har gjort samma mätning. I snitt lägger jag två timmar på telefonen varje dag – trots att jag har ansträngt mig för att inte plocka upp den så ofta.
En lärdom så god som någon. Kanske borde jag cykla förbi en anslagstavla på väg hem, vad säger ni?