Som ett slag i magen. Så kändes det när pushnotisen från nyhetsbyrån TT kom tidigt på onsdagsmorgonen.
”Det är den försvunna Kim Wall som har hittats i vattnet utanför Köpenhamn, bekräftar dansk polis på Twitter”, stod det i meddelandet. En huvudlös överkropp utan armar, får vi veta. En vidrig bekräftelse på det vi alla någonstans hade vetat och fasat för.
Nyheten får mig som journalist att bli tyst och sammanbiten. Och arg, väldigt arg.
Först: Vi ska vara på det klara med att ingen har dömts för brottet ännu. Ubåtens ägare säger att hon dog i en olycka ombord på båten och att han har ”begravt” henne till sjöss. Det i sig låter helt sjukt, men det kan vi släppa just nu.
Sedan: Det som hände Kim Wall, människan och stjärnjournalisten, fick inte hända.
Den 30-åriga svenskan, som har rapporterat från platser som är betydligt farligare än Östersjön, skulle göra ett reportage om ubåtsägaren. Hon följde med ut i med hans privatbyggda båt. Ensam. Det ska man kunna göra, inget konstigt med det. Såväl reporter som fotograf, erfaren som rookie, kvinna som man.
Hon skulle inte behöva ta med i beräkningen att hon kunde dö på resan, att hon kunde bli mördad med block i hand när hon gjorde sitt jobb.
För det får inte hända.
Ingen journalist ska någonsin behöva mista livet i sin gärning. Aldrig någonsin.
Låt Kim Walls död bli en ständig påminnelse om det.