Du är ett par år gammal. Du kan säga långt mycket mer än ”mamma” och kanske sortera klossar i färgordning och stapla dem på hög. Plötsligt rycks du från det du kallar hemma till ett nytt hem, i ett nytt land, där du får lära känna nya människor. Du får en mormor och en morfar och med tiden är du mer hos dem än hos mamma.
Din pappa i hemlandet avsäger sig föräldraskapet och efter en tid dör din mor.
Du är nu sex år gammal och föräldralös.
Då bestämmer Migrationsverket att du ska skickas till Ukraina, landet där du föddes. Du ska bo på ett barnhem – inte med dina mor- och farföräldrar i Uppsala. Det är bäst för dig, anser Migrationsverket. De anför också att du inte själv har förklarat att du inte får det bra i Ukraina (det här handlar alltså om en sexåring!).
Nyheten briserade på tisdagskvällen och fick mängder av människor att reagera. Tiotusentals personer undertecknade snabbt ett upprop. De protesterade mot det orimliga i att plocka en pojke från tryggheten, där han i sorg leker med plastdinosaurier hos mormor och morfar, och skicka honom ENSAM till Ukraina.
Migrationsverket gjorde en kovändning och stoppade utvisningen, ”tillsvidare”, under onsdagen. De konstaterade att de hade varit för snabba i sitt beslut.
Det går att svära lite här, och pusta ut. Sedan kan man ägna en tanke åt det myndighetsförakt som späs på.
Och sedan kan vi tänka på en rädd, skakad och förvirrad sexårig pojke, som ganska nyss börjat i förskoleklass. Att han ens behövde tänka på det här – och fråga sin mormor och morfar om de älskar honom – är absurt.