Det händer att jag stannar vid Bryggeriområdet i Nyköping för att titta på den strömmande ån. Det händer att jag blundar när jag passerar, för att verkligen ta in bruset, skummandet, vattnet.
Ljudet flyttar mig bakåt i tiden, till varma myggiga somrar vid Kalixälven. Där, på en liten udde norr om Överkalix, hade min släkt vår tillflyktsort. Dit åkte vi varje sommar, till tonårsförtret men själsligt lugn, för att äta lax, läsa böcker, gå på utedass, plocka bär, titta på vattenfallet, leka, sola, basta och bada i iskallt vatten.
Platsen finns inte längre kvar fysiskt för oss, men den kommer för alltid att finnas etsad i mitt minne. En plats för lugn.
Jag unnar alla en sådan miljö att fly till. När vindarna blåser hårt och klumpen växer i magen, skänker den trygghet. Den är beständig på något vis. Varm och vacker.
För mig är det naturen, men självklart också barndomen, som gör just den till en speciell plats. För dig kanske det är en storstad? Ett speciellt hus? Ett annat land?
Oavsett vilket, tror jag att vi måste ta fasta på det som värmer i denna orons tid. Vi måste stå stabilt i det som var – och med mod kliva in i framtiden.
På onsdag räknar länsstyrelsen om alla röster till kommun, landsting och riksdag. Då vet vi mer om hur politiken kan formeras de närmaste fyra åren. Håll ut.