Det är mörkt och regnar kallt. Sovrummet är lite ruggigt, sådär som det är en tidig höstnatt i ett hus med gamla fönster. Dottern famlar efter något i sängen, förmodligen mig.
Täcket har hon sparkat av sig. Jag smyger in i duschen och hör hur hennes små fötter (storlek 23) springer mot trägolvet utanför, ut mot morgon-tv och syrrans värme i soffan. Där kryper hon upp med en smoothie.
Själv bäddar jag ett par sängar, gör mackor och bränner vid en kastrull gröt. Klockan är mellan sex och sju på morgonen. Det är måndag och dottern "vill vara med mamma" (det sista uttalas med eftertryck).
Får på varma mjukiskläder och lyckas, med hjälp av en telefon som muta, lyfta henne till hallen. Där lirkar jag på galonbyxor, galonjacka, gummistövlarna med katter på, mössa, cykelhjälm. Vantar vägrar hon. Baxar upp det lilla paketet och lyckas sno åt mig telefonen utan större protester. 07:05 rullar vi mot förskolan och hon trycker iskalla små händer mot min rygg. Hon pratar, men orden drunknar i regn, vind och ljudet från E4.
Minuter senare är vi framme. Förskolan. Hon gosar in sig i min famn, nästan gömmer sig.
En kort känsla av oro och lite ledsenhet, en sekunds tvekan och känsla av "jag är ond som rycker upp den här lilla människan".
Tre fantastiska förskolepedagoger möter oss i köket. En av dem sträcker ut armarna och strålar. Jag vet, det är klyschigt, men jag hittar inget bättre ord. Det är så hon ser ut, så glad och varm. Julie smyger från min famn till hennes och tittar upp, leker med hennes halsband och låter mig gå till mitt.
Förskolans personal är mina hjältar. Det är de som gör att jag kan jobba – med gott samvete.
Jag tror inte ens hon märker när jag säger hejdå.