”Haha, vilken fruktansvärd kris. Du är uppväxt med mobiltelefon märker jag”.
Lägg märke till ironin i kommentaren, som jag fick när jag plötsligt blev utan telefon häromdagen. Bortrest på semester som jag var, fick jag plötsligt veta att min smartphone skulle sluta fungera.
Först blev jag riktigt sur. Sedan blev jag lite orolig. Till sist blev jag: Glad. Nu skulle jag äntligen ta tag i det jag så länge tänkt: Att leva utan min telefon ett tag.
Vi lever i en tid när uppemot två av fem ettåringar (!) använder Internet (de tittar på omåttligt populära Babblarna, en slags digital barnvakt). Samtidigt använder en halv miljon svenskar inte Internet. Klyftan mellan de mest digitala och de som lever i ”digitalt utanförskap”, som det kallas, är enorm.
Nu var mitt test utan internet – och telefon, jag kunde inte ringa heller – lite för kort för att dra några egentliga slutsatser. Men jag måste säga att jag uppskattade det faktum att slippa distraheras i några dagar, och automatiskt lägga mer fokus på mitt barn.
Men ärligt talat: När jag hade tagit bussen till ett stormarknadsområde i Luleå, och jagade efter föräldrar som kunde hjälpa mig hitta ett lekland, då hade jag gärna haft tillgång till Google. Mitt på ljusa dagen, en vardag, är det inte så många mammor och pappor ute.
När jag ett par timmar senare tog fel buss – fullastad med matkassar och en trött treåring utan vagn – och hamnade långt från min destination, då saknade jag möjligheten att ringa efter hjälp eller kolla en karta. Jag fick helt sonika kasta upp dottern på axlarna och gå.
När jag senare stod i affären och saknade pengar på kortet – då hade jag gärna haft min internetbank tillgänglig.
Klart tänkvärt.