I dagarna står hundratusentals barn inför publik. För många är det livets allra första framträdande: Lucia.
Min treåriga dotter har berättat pyttelite, nämnt att ”fröken Åsa kommer att stå längst fram” och sagt att Tre pepparkaksgubbar är hennes favoritsång. Eller sagt och sagt. Hon satt där bak på cykeln och jag frågade vilken som var favoriten. Då brast hon ut i spontansång, sådär som barn gör.
Jag och hundratusentals andra föräldrar undrar nu, hur ska det bli? Är de tindrande ögonen bara en utopi? Kommer fjärilar att övergå i gråt? Blir det här bra nu, verkligen?
Det allra första lussandet är ett försiktigt steg mot de första simtagen, första natten hos kompisen, första skoldiscot, första sorgen, första riktiga kärleksruset… Jag inser att det bubblar lite kolsyra även i min mage.
Jag tänker på att barnen nu, kanske för första gången någonsin, funderar över vad de ska ha på sig vid ett givet tillfälle. Mitt i allt det fantastiska spännande vackra möts de av en slags krav, om än så väldigt litet. Det allra första.
”Jag ska vara tärna! Jag vill ha en stjärna med regnbågens färger på!”, har dottern sagt. Så jag har fixat en stjärna och ska klistra på färger, för vad gör man inte? Och i bakfickan har jag en tomtedräkt. För vad gör man inte, tänk om hon ändrar sig i sista stund? Jag fångar henne om hon faller för grupptrycket.
En mörk decemberkväll tog vi en promenad med vagnen. Dottern höll sig envist vaken hela vägen till Östra storgatan i Nyköping, där vi mötte en tjej och köpte ett lusselinne. Det luktade blommor, tyckte treåringen.
Sedan somnade hon under stjärnorna, med det vita linnet i famnen.