Kärt barn har många namn. Push-notiser, notiser, flashar, pushar. Jag syftar på de små meddelanden som vi alla (nåja, många av oss) ganska ofta vår i våra smarta telefoner. Här på SN kallar vi dem kort och gott för ”pushar”.
Kärt barn skrev jag, men frågan är om de verkligen är så ”kära”. Själv tog jag nyligen bort möjligheten för några medier att pusha sina nyheter till mig. Telefonen överöstes ju av nyheter och jag avbröts ständigt av världens alla händelser. Ett par dagar senare insåg jag att min tillvaro hade blivit märkligt tom på nyheter (nåja, åtminstone med tanke på att jag är journalist) och installerade tillbaka ett par av dem.
Jag, som hela tiden följer statistiken över SN:s pushar, trodde under den gångna helgen att vi hade en riktig ”push-succé”: ”JUST NU: Flygplan uppges ha buklandat på Skavsta” stod det på min telefon vid 15-snåret i söndags. Jag öppnade direkt, nyfiken utav bara den. Det visade sig vara ett mindre passagerarplan med en kapten och en pilot ombord, som båda klarade sig utan skador.
Hur gjorde ni andra då? Öppnade ni pushen? Jag var övertygad om att många skulle ha gjort det, men icke då. Det var ungefär lika många som öppnade den nyheten, som klickade på grejen vi hade om villabranden i Sjösa samma dag, eller Rydbergs konkurs förra veckan.
Hur ser det ut hos dig? Hur många nyhetsnotiser får du till din telefon? Öppnar du dem?
De här frågorna funderar jag över lite nu och då, trots att jag inte vet vem just du är och vad du gillar att läsa. För det är ju trots allt mitt, och kollegornas jobb, att göra allt för att du ska få ut det mesta av SN:s journalistik.
[fakta nr="1"]