"Vad är det där?". 5-åriga, väldigt pysselintresserade, bonusdottern pekar nyfiket på mjölkpaketet. En tecknad bild av ett litet, litet pepparkakshus, placerat på kanten av en mugg. Och så instruktioner: Så gör du ett sött minihus att sätta på kaffekoppen, allt du behöver är pepparkaksdeg, färdiga mallar, smält socker... Tack Arla, för inspirationen, men: "Maaammma!!!". Där vaknade treåringen på sitt sämsta morgonhumör. Och så var det några som ska väckas och väskor som ska packas och mössor som ska hittas.
Så fint med gulliga minipepparkakshus, ulliga gulliga hemtovade tomtar och perfekt putsade fönsterrutor. Men hallå. Vi är mitt i mörkaste november och väckarklockan ringer alldeles för tidigt – varje dag. Småbarnsföräldrar behöver såväl examen i diplomati som i personlig planering för att ta sig helskinnade till december. Att då samtidigt baka minihus och typ förväntas fylla 24 perfekta små paket med kreativa pyttepresenter till barnen, inlindade i glansiga krusiga snören – nä, nä nä...
I mitt fall skulle det bli 72 paket. Tre barn. Tillåt mig le.
Med en dryg månad till julafton är det fullt fokus på överlevnad och att fånga myset. Glimrande stjärnor i fönstren är en självklarhet, liksom glitter i granen, men det perfekta instagrammiga livet – det kan någon annan gärna ta ansvar för. I år slänger i alla fall jag prestationskraven i papperskorgen – julen är ingen tävling. Är ni med mig?