Som många av er vet var prins Alexander i Nynäs naturreservat på torsdagen. Där möttes hans ögon av skogen och sjön, och av 18 bilar, ett tiotal pressfotografer och en grupp andra vuxna. Platsen vid Gisesjön var högintressant för bildbyråer, kvällstidningar och andra medier.
När de anlände med droskan stod fotograferna redo. Kamerorna, vissa med rätt stora gluggar, riktades mot huvudpersonen. En smattrande ljudmatta drog genom luften.
Själv satt jag vid sidan och betraktade när den lille tvååringen kom fram till alla anonyma vuxna, kungligt välklädd i ljus skjorta och med lockar i det tunna barnahåret. Samtidigt var min egen treåriga dotter ute och lekte med sina kompisar på förskolan, en plats där vi har fått välja om hennes ansikte får synas på förskolans anonyma lilla sajt.
Klockan var tolv, en tid när många tvååringar sover.
Lillprinsen gjorde fotograferna nöjda när han lekte framför kamerorna. Intill honom log föräldrarna likt filmstjärnor. Prins Carl Philip höll ett litet anförande och sedan försvann kungligheterna lika fort som de anlänt. Den här dagen var de bara där till beskådan – inga frågor fick ställas.
Hos en kvällstidning beskrevs senare hur lillprinsen sken som en sol, att han var på gott humör och vilka kläder familjen hade på sig.
Vi kan tycka vad vi vill om kungahusets vara eller icke vara.
Vi kan tycka vad vi vill om journalistikens fokus.
Vi kan tycka vad vi vill om att de sju kungliga barnen inte själva väljer huruvida de vill publiceras online och i tidningar, eftersom världen ser deras ansikten som allmängods.
Först när de blir större får vi veta vad de tycker – och om någon av dem väljer bort offentligheten.