En semesterkväll i juli i lekparken nära vårt hus. Min högra hand gungade snart treåriga dottern.
”Men mamma, du kan ju lägga telefonen där borta”, föreslog hon glatt och pekade på vår väska.
Jag tittade upp med telefonen i vänsterhanden. Displayen lyste. Ja, just ja. Jag hade ju sagt att jag skulle ta bort mobilen, tänkt att jag skulle fokusera på henne och på leken. Men ändå stod jag där i en parallell verklighet. Jag minns inte vad jag gjorde, chattade antagligen. Väntade på besked om något vardagligt oviktigt eller skulle själv meddela något som kunde vänta.
”Du har rätt, absolut, jag lägger bort den”, sa jag. Sedan skrattade vi, myste och mixade barndom med vuxenvärld.
I vardagen lever jag tätt intill min mobiltelefon. Det är där jag får nyheter, meddelanden från familj och vänner och det är där jag svarar på nyhetstips och annat som rör SN. Jag dokumenterar en hel del med mobilens utmärkta kamera, jag antecknar allt jag inte vill glömma och kollar kalendern som styr mitt liv (eller är det tvärtom?).
Mobiltelefonerna har revolutionerat och förändrat vårt sätt att leva. Jag skulle aldrig vilja vara utan den och är helt övertygad om att barnen behöver lära sig hantera dem såväl tekniskt som socialt.
Men ändå. På dagarna är mobilen mitt främsta arbetsverktyg. På kvällarna och helgerna anstränger jag mig allt hårdare för att lägga bort den och apparna som drar likt magneter. Svårigheten i det gör mig än mer säker på att det är rätt.
Hålrummets tristess kan vara sund. Att inte ständigt ha koll skadar inte. Och om min respons uteblir ett tag… Ja, då händer absolut ingenting.