”Välkommen!”. Killen i klassrummet på Gripenskolan tittar nyfiket på mig. Ytterligare ett par elever kommer in från den stimmiga korridoren. ”Hej!”, hälsar de glatt och sätter sig i bänkraderna. Där sitter den sedan, klassen med unga människor, och lyssnar på mig i en hel timme.
Jag är på Språkintroduktion på Gripenskolan för att eleverna ska få träffa en journalist. Så vi gör det vi ska: Pratar om hur svårt eller lätt det är att vara journalist, om branschens utmaningar och vad en utrikeskorrespondent tjänar.
Klassen har elever från Venezuela, Somalia, Afghanistan och Uzbekistan, för att nämna några länder. De pratar svenska i korridoren, men blandar in flera språk. De sprider uttrycken och lär av varandra.
”Hur många språk kan du?”, frågar de. Jag skäms lite. ”Bara två”, säger jag, och fortsätter: ”Men jag har alltid velat lära mig franska…”. En kille drar några franska fraser. Han ler.
En elev frågar om det är farligt att vara journalist i Sverige. Oftast inte, säger jag. Men det händer att journalister blir hotade och ännu oftare hatade. Jag trevar: ”Vet ni vad NMR är… Nazister?”. Flera vet.
Jag säger att de ska bli journalister, om de vill. ”Ni behövs”, säger jag. Ärligt. Låt ingen intala er något annat, någonsin, tänker jag.
En kille vill bli polis, men det kommer att ta många år. Åtta, tror han. Jag får inte riktigt klart för mig hur det ligger till, men jag tror att det handlar om uppehållstillstånd.
En kort promenad från skolan ligger min trygga gula villa med vardagliga problem som ett sunkigt badrum och skral grusgång.
En annan verklighet.
Tack för att jag fick komma till ert klassrum. Tack för att ni lyssnade. Och framförallt: Tack för att ni är här och gör Sverige till en bättre, mer nyanserad, plats att leva på.