Varenda skolavslutning sa hon samma sak, före detta kollegan. Hon pratade om att hon skulle gråta på Vallarna och alla andra verkade fatta vad hon syftade på. Själv förstod jag inte alls, men hummade såklart inkännande. Jag hade inga barn och ingen förståelse för hur det är att vara förälder.
Förra året stod jag där på Vallarna och tittade på alla barn. Noga flätade eller vattenkammade frisyrer, strukna små skjortor, nya skor och handplockade klänningar. Barn som fnittrade och satt oväntat stilla i stundens allvar. Bland alla andra barn fanns bonussonen och samtidigt som jag liverapporterade till SN:s läsare på sn.se, noterade jag vad han gjorde i ena ögonvrån. Det kändes så stort. Rätt vad det var dök den såklart upp, klumpen i halsen. Ni vet, den där känslan av att tårarna var på väg. För det är ju så fint. När man lever nära ett barn får man uppleva det unika i att följa en annan människas liv, så tätt inpå. Gamla kollegans känsla var plötsligt min.
Snart är det dags igen. Det är skolavslutningar i alla hörn, med avsked och förväntan och kärlek och kramar. Tonåringar, stora barn och små barn slutar skolan. Och inte att förglömma – småttingarna på förskolan.
Även för de minsta kottarna ordnas somriga fikastunder. Ett år av lämningar och hämtningar har passerat, en mängd timmar där barnen levt sina liv utan oss. Tagit sina första steg mot att bli vuxna.
Till och med sommarfikat på förskolan känns lite högtidligt.