Min farmor dog ganska nyligen. Sista tiden tillbringade hon på ett äldreboende i Kalix och mot slutet av livet gick det lite upp och ner. Hon var ömsom trött och borta, ömsom kontaktbar och till synes ganska klar i huvudet – demensen till trots.
Själv träffade jag henne ytterst sällan, men vi talade i telefon vid något tillfälle och jag fick rapporter från mina släktingar. Min farbror och hans fru tog ibland med sin hund till farmor.
"Vad pratade hon om?", frågade jag efter ett sådant besök.
Svaret var givet. Farmor, som tagit otaliga katter till sitt hjärta, hade mest pratat om hunden och om hur katterna hemma "tog det med en ny herre i huset". När hundvalpen hade slickat på henne, där hon låg i sängen, hade hon sagt åt honom. Jag kunde höra hennes Kalixmål för mitt inre: "Nå, nå...". Sådär som hon alltid hade låtit, när hon sa ifrån.
I Oxelösund har boende på kommunens äldreboenden fått frågan om vad som skänker dem glädje. Många svarade djur och natur. Jag kommer osökt att tänka på en man jag intervjuade på Sjötången för några år sedan. Han mindes sin träbåt med inombordare, en 15-hästars, och som han fiskade abborre med innan arbetspassen på järnverket. Själv minns jag hans längtan till havet. Tänker ibland på att jag borde ha tagit med honom ut – han var ju ensam.
Oxelösund ordnar nu djurklappardagar för de äldre. Ett fantastiskt initiativ, tycker jag. På Facebook ser jag bilder på gråskimrande huvuden riktade mot en lika grå hund och en liten ponny. En person lutar sig över ponnyn och håller hennes huvud i sina händer. Är inte det guldkant, så säg.