”Skriv om kampen med galonisar och ytterkläder och vinterkläder! Själv har jag gått över till allvädersstövlar!”, hojtar kollegan i telefon.
Galonisar. Underbart uttryck, ändå. Ett ord som träder in i föräldralivet på samma sätt som begreppen ”glöm sovmorgon” och ”skippa storstadssemester”. De gör entré ihop med yrväder som gallskriker rakt ut när de inte får sin vilja fram, som skickar föräldrar frukostfläckiga till jobbet och som debatterar om att INTE borsta tänderna lika hårt som de bästa toppolitikerna – om än med betydligt sämre argument.
”JAG VILL INTE”, skriker ungen.
”Nähä. Men du måste”, försöker du.
Någonstans mitt i detta kastar barnet fil på dig, droppar tusen småbitar kladdig macka på golvet och smäller igen dörren till sitt rum.
Samtidigt tickar klockan obarmhärtigt.
Där står du, med mössan i hand, och funderar på hur sjutton du ska få på barnet GALONISAR. Du svär. Ropar halvhjärtat, slänger ut fullskaliga hot och väser mellan tänderna. Det är mörkt ute. Svetten lackar.
Inte ett barn inom synhåll.
Barnalivsmorgon deluxe. Vardagskrigets frontlinje.
Ni som går igenom det var och varannan dag, vilka hjältar ni är. Ni som står där bakom barnen och hjälper dem framåt i livet. En eloge.
I vår hall funkar musik oftast i morgnarnas krisläge. Högsta volym, bästa peppen och så en utmaning: ”Hinner ni ut innan låten tar slut?”.
Nu kör vi.
(Och ni som får: Njut av höstlovet!)