Kammarmusikföreningen i Björnlunda satsar på en fin sommar och höst med musik av många olika slag. Och traditionen med en populärt hållen konsert i växthuset fortsatte i lördags för sjätte gången.
Ett par avigsidor kan noteras: att konserten hamnade på pingstaftonen och därmed lockade lite mindre publik; att värme och fuktighet inte riktigt var stråkinstrumentens bästa vän; och att en riktigt modern krydda saknades.
Men jätteroligt var det. Fattas bara annat, när gästerna kallar sig Toppen och Botten och består av symfoniorkestermusikerna Jan Bengtson på flöjter och Carl Jakobsson på tuba, eller rättare tubor: en stor och en megajättestor. Och när tubaisten också är en tokrolig presentatör.
Naturligtvis kan de spela den klassiska repertoaren hur bra som helst. Jan Bengtsons tvärflöjt var bokstavligen guld värd i Mozarts D-durkvartett K285 med en fantastiskt vacker klang i alla register, pigg och optimistisk i yttersatserna och innerligt sjungande i h-molladagtiot till vackert komp av bara pizzikaton.
Och Carl Jakobssons tuba lät ljus och varm som ett eufonium i Schubert-sången An die Musik med hur långa legatobågar som helst och obesvärad höjd upp i tenorläget.
Men det stora grejen med dessa musiker var att de också behärskar att improvisera och spela lite vilka låtar som helst utan noter. Och med sju oktaver att leka med från piccolans högsta c som mer gör ont än hörs ner till underjordens muller. Alltså kunde de som samlingssignal efter pausen dra igång All of Me som upphottad jazzstandard.
Tillsammans med stråkkvartetten kunde de också på några minuter ta oss från Bachs berömda Badinerie till Deep Purples hårdrockiga Smoke on the Water, där growlande sång genom tuban höjde busighetsfaktorn.
Stråkarna hade en bra dag, trots en del missar av typen missförstånd eller för få repetitioner. Men jag njöt av det allra mesta, och inledningen med Puccinis blommande och kromatikdoftande crisantemi gav verkligen god mersmak med kultiverat samspel.