Jazzen fortsatte sambatungt

Kvällen hade börjat bra med flöjt och sedan en lugn låt med vackert klarinettspel före ett himla roligt tunggung i låten ”Alligator” och klös och mäktigt bröl från tenorsaxen. Skönt!
Men underverket kom i fjärde låten, när Magnus Lindgren spelade flöjt alldeles solo. Fast man kunde tro att han hade delat sig i tre.
Han spelade en stämma på flöjten samtidigt som han sjöng och growlade en annan, ibland i låg oktav, ibland i hög. Och samtidigt satte han an tonerna med sådan snärt att det lät som om han spelade slagverk också.
Lätt verkade det också!
Tur att han var tvungen att andas mitt i, så vi förstod att han är mänsklig.
Gitarristen bara tittade på och log, basisten såg mysigt cool ut och njöt. Och trummisen skrattade och böjde sig fram för att höra bättre.
Ändå var kvällen inte alls någon Magnus Lindgren soloshow, sådant verkar inte vara hans stil. Utan här drevs musiken av Magnum Coltrane Prices pulserande elbas och Robert Ikiz växlingsrika slagverk.
Från DVD:n live från Paris kunde jag sakna de två sydamerikanska slagverkarna som ytterligare myllrar och klangbreddar sambarytmerna. Men den känslan försvann snart.
Och så matchades Magnus Lindgren så himla tajt av Erik Söderlinds gitarr, både som komp och i solona.
Kul var det också att se att hela gruppen hade roligt ihop, fast de spelat denna musik massor av gånger och verkade överraska varandra ibland med nya grejer.
Rätt hög volym var det i går i Lusthusets stora utställningshall, som var riktigt välfylld. Men öronen sitter kvar och det var faktiskt rätt skönt med detta ljudtryck.
Nu är med andra ord hösten och jazzen igång. Och om den startade mjukt med körsång och Lars Gullin i lördags, så fortsatte den desto mäktigare i går kväll med tyngd från samba i förening med jazzimprovisation.