Jekyll

Desto roligare är det att Musikesteterna i Nyköping i år tar sig an just ”Jekyll & Hyde” i stället för något mer uttjatat. Här bjuds storslagna melodier, viktoriansk skräckromantik och stor dramatik – allt naturligtvis baserat på R L Stevensons klassiska roman.  Det är sent 1800-tal i London och i sitt laboratorium försöker doktor Jekyll ta fram ett elixir som ska kunna skilja det onda i människan från det goda. Även den som inte läst romanen vet nog hur illa det går. Jekyll förvandlas till den njutningslystne och onde Mr Hyde. Snart kan Jekyll inte längre kontrollera sin skapelse och ryktet sprids att en mördare går lös på Londons gator. På Culturum har regissören Lena Malmberg jobbat med att få fram just känslan av krypande skräck. I snyggt koreograferade masscener rör sig körsångarna runt i salongen som en skrämd folkhop och kommenterar det som sker. Intrycket är maffigt. Det är överhuvudtaget en effektiv och tajt föreställning som musikesteterna fått till i år. Sångarna vågar verkligen ta plats både på scen och i sina roller. Det känns så stadigt och kraftfullt att man ibland glömmer bort att det är gymnasieelever man ser och hör. Tempot är genomgående högt, körens stämmor sitter där de ska, alla artikulerar väl och orkestern med sina drygt 20 musiker (jajamensan, de är skolelever de också) har både kraft i de dramatiska avsnitten och en väldig känslighet i balladerna. Märks det att jag är imponerad? För det är jag verkligen! Det här är ingen lätt musikal. Solosångerna är många, tonerna ligger ofta högt och det krävs dessutom mycket dramatisk inlevelse av sångarna. Men den kvartett killar som delar på rollerna som Jekyll och Hyde har alla det som behövs för att klara utmaningen. Samtidigt gör de sina roller ganska olika. Medan Harry Popermajer är en kraftfullt övertygande Jekyll känns Jonathan Fröberg lite mer vankelmodigt fundersam mitt i all experimentlustan. På samma sätt plockar Jacob Unéus fram det galna i Hyde, medan Hugo Strömberg gör honom mer djävulusiskt elak. Har man gott om tid över i helgen kan det vara läge att se båda föreställningarna så man själv får jämföra och hitta sin favorit. Personligen golvas jag av Hugo Strömbergs karismatiska ondska. Med ett belåtet grin tar han livet av sex medspelare och skrämmer vettet ut både Londonborna och publiken. Men nu är det dags att tala om det lite tristare i ”Jekyll & Hyde” – nämligen kvinnosynen. Om kvinnorna i Stevensons roman har mycket sagts och skrivits, men vi kan väl nöja oss med att konstatera att det handlar om antingen horor och madonnor. Och att båda sorterna tycks ha som sin främsta uppgift att frälsa och förlösa männen på olika sätt. Jekylls trofasta fästmö är egentligen en ganska tråkig roll, men Sara Schubert sjunger de svåra solopartierna bra och lyckas faktiskt ge den genomgoda Emma lite personlighet. En roligare uppgift har Martina Dahlström och Camilla Pettersson som delar på rollen som den prostituerade Lucy. Båda sjunger sina nattklubbsnummer med rejält klös i rösten och härlig kabaretkänsla, men spelar också teater riktigt bra. Det är kul att se en ung föreställning som är så full av energi och glöd! Men nästa gång är det väl ändå läge att leta fram en musikal som sätter tjejerna i centrum?

Jekyll

Upp med handen, alla ni som kan nynna någon låt ur ”Jekyll & Hyde”! Jaså, ni var inte så många? Nej, den här Broadwaymusikalen från tidigt 1990-tal hör inte till de mest sönderspelade. Själv kan jag inte påminna mig att jag hört en enda av sångerna tidigare.

Upp med handen, alla ni som kan nynna någon låt ur ”Jekyll & Hyde”!
Jaså, ni var inte så många? Nej, den här Broadwaymusikalen från tidigt 1990-tal hör inte till de mest sönderspelade. Själv kan jag inte påminna mig att jag hört en enda av sångerna tidigare.