Jenny Andersson föddes – till synes helt frisk – för snart 41 år sedan. Men när hon växte växte hon inte som andra barn i hennes ålder och ingen hittade rätt förklaring till det.
Som vuxen är Jenny kort, har kortare ben än överkropp, små händer och små fötter. Men hon har en kropp som fungerar väl.
– Jag är stark, jag kan göra allt som de flesta kan, säger hon stolt.
Livet har inte alla dagar varit enkelt för Jenny. Under skolåren blev hon inte alltid accepterad som hon var. I vissa ämnen hade hon lite svårt med inlärningen. Hon utbildade sig ändå till undersköterska, men ansågs vara för kortväxt för att kunna arbeta som det.
Jenny har kämpat, hon har aldrig gett upp eller låtit sig bli nertryckt. Hon är i dag anställd av Reformväktarna och arbetar som städare på hotell- och restaurangskolan i Nyköping, där hon stortrivs. Hon har byggt hus och bildat familj med sin make Patrik.
Dottern Patricia föddes 1999. Alla kunde omedelbart se att hon inte var frisk och hon utvecklades inte som friska barn gör.
– Det enda som funkar bra på Patricia är hjärtat, konstaterar Jenny.
Sjukvården utredde Patricia för att kunna ställa diagnos. Men diagnosen kom först sedan Jenny och Patrik fått ytterligare ett barn – sonen Emil.
– Vi visste inte under graviditeten. Tack gode gud för det! utbrister hon.
Lars Hagenäs, professor vid endokrinologi vid Karolinska institutet, konstaterade att Patricia och Jenny har två svåruttalade diagnoser – pseudohypoparathyroidism och pseudopseudohypoparathyroidism.
Sjukdomen är sällsynt, allvarlig och ärftlig. Ändå önskade Jenny få ytterligare ett barn.
– Jag var – och är – så glad för mina två barn, som jag älskar över allt i världen. När Patricia var liten gick hennes framsteg i slowmotion, Emil föddes frisk och utvecklades så snabbt att tiden nästan gick för fort. Jag ville få ett friskt barn till, ville ge Emil ett friskt syskon.
Men Jenny löpte stor risk att föda ett barn som drabbas av sjukdomen. Drömmen om ytterligare ett barn kunde inte bli verklighet.
– Jag kunde helt enkelt inte få ett barn till, säger Jenny.
Efter den stora motgången behövde Jenny något annat att fokusera på. Hon började som 35-åring med löpning.
Hennes make och son tränar thriatlon – simning, cykling och löpning. Patrik, Emil och Jenny är alla tre medlemmar i SLK Oxelösund. Jenny känner samhörighet i klubben, men tränar alltid ensam.
– Det finns ingen som springer så långsamt som jag, säger hon och ler.
Det senaste året har Jenny tränat med fokus på Stockholm Marathon. Lördagen den 23 maj sprang hon sin dittills längsta sträcka – 27 kilometer i Women´s Health, Europas största halvmara för kvinnor. En vecka senare stod en nervös Jenny i Stockholm Marathons ena startgrupp.
– Maxtiden är sex timmar. Mitt motto var att komma runt, men jag var orolig för att snöret skulle dras, att jag skulle vara för långsam.
Men Jenny tog sig runt, på fem timmar och 13 minuter sprang hon 4,2 mil i ett regnigt och kyligt Stockholm.
– Lika nöjd som jag var första gången jag klarade att springa tio kilometer, lika nöjd var jag nu!
Nu har Jenny ett nytt mål. Hon ska springa Lidingöloppet i september. Det är 30 kilometer långt, kortare än Stockholm Marathon, men löparna får springa i en utmanande terräng.
– Därefter drömmer jag om att springa ett lopp utomlands, kombinerat med semester.