Jensen bäst på att prata
Ulf Lundell har skrivit en låt som heter Pojkarna längst fram. Emil Jensen har inte, vad jag vet, skrivit något liknande om flickorna längst fram. Men han skulle kunna göra det. Av de cirka 80 personer som kom för att se honom uppträda på Nyköpings Teater i fredags kväll var kanske 60 av dem kvinnor. Många satt dessutom längst fram. Men Emil Jensen skulle nog inte skriva en sådan låt. Han är inte den rockromantiska typen.
På en vägg skrev de stoppa kommusmen och en annan gång död åt homosexulla. Kommusmen, det låter ju som ett gosedjur.
I den vackra dikten för ännu ofödda går Emil Jensen igenom all världens problem och ger bland annat en skjutglad kristen terrorist med stor makt en känga innan han avslutar med att vi ändå måste välkomna nya världsmedborgare och tro på förändring. Våra tårkanaler sätter sig i högsta beredskap.
Poeten och poetryslam-Emil Jensen får efter en stund ge plats för musiker-Emil Jensen. Bakom det charmiga, men enligt Emil Jensen, något ostämda svarta pianot på teaterns scen bjuder han på vackra pianoslingor och texter som får oss att tänka, hmm ja, och fundera på hur saker och ting är. Vissa av låtarna är också väldigt roliga. På ett vis som liknar bandet Doktor Kosmos sätt att bygga en låt spelar Emil Jensen den hejdlösa visan om att det inte finns något mer deprimerande än en läggmatch på psyket bara för att den intagne släktingen inte ska bli än mer sjuk. Ja, ni förstår själva. Ingen rock´n roll romantik alltså.
Personligen gillar jag ändå Emil Jensen mest när han inte sjunger. Och det beror inte på att det skulle vara dåligt. Jag känner bara att jag hänger med bättre när karln pratar. Ibland känns pianovisorna väl abstrakta.
Roligast under kvällen var nog när Emil Jensen berättade varför han flyttade från Stockholm tillbaka till Skåne där han kommer ifrån.
Folk i Stockholm har börjat krama varandra men det är inga riktiga kramar. Man står en bit från varandra och säger kram, kram. Varför?
Han ger sig också på det kanske svenskaste av svenska. Den negativa livssynen.
Varför säger vi när vi kommer hem från jobbet, fan vad trött jag är? Varför säger vi inte istället, fan vad bra, jag fick inte sparken i dag heller?
Han undrade också över alla dem som säger, jag är inte rasist men...
Varför säger ingen jag är rasist men jag älskar falafel?
Med oväntade infall med humor och tänkvärda visor lämnar Emil Jensen Nyköpingspubliken efter en dryg timme. Många saknar honom redan.
Så jobbar vi med nyheter