Johanna von Schedvin växte upp på landet med mamma, pappa och storasyster. Hon var ett aktivt barn och red, var med i scouterna och spelade fotboll. Hon hade många vänner. Men hon började tidigt känna sig annorlunda, även om det var först i gymnasiet som Johanna började må dåligt.
– Skolbytet innebar ökade prestationskrav. När jag kände att jag inte kunde leva upp till dem så mådde jag allt sämre. Jag visste inte hur jag skulle hantera mina känslor så jag tryckte undan dem, berättar Johanna.
I försök att hantera sin ångest började Johanna skada sig själv. Självskadebeteendet gjorde att hon kände sig misslyckad och för att döva de känslorna skadade hon sig mer. Besök hos skolans kurator hjälpte inte, Johanna upplevde att kunskapen var dålig. Turbulensen fortsatte i Johannas liv under flera år. Efter en flytt till Östergötland kom hon i kontakt med en ny terapeut. Den första som hon "klickade med".
– Hon såg mig för den jag var, inte bara mina problem eller någon "som måste fixas", berättar Johanna.
Tillsammans med den nya terapeuten bestämde Johanna sig för att påbörja en utredning. Till slut fick hon diagnosen Borderline/Emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
– Först kändes det som en lättnad att få en diagnos, jag kände igen mig i diagnosen. Men när jag läste på om den fick jag en annan bild. På nätet beskrevs den som en hopplös diagnos med hög självmordsstatistik. Plötsligt kändes det som jag hade fått en dödsdom, säger Johanna.
– Till slut kände jag att det här inte kan vara anledningen till att man får en diagnos. Det måste finnas ett bättre syfte.
Johanna sökte mer information om diagnosen och förstod varför den blivit så stigmatiserad men också att den inte behöver vara kronisk.
– Jag insåg att det till stor del handlar om förmågor som går att öva upp. Att det går att använda diagnosen som ett verktyg och inte en stämpel.
Johanna pluggade upp sina betyg och kom in på psykologprogrammet i Umeå. Genomgående har hon alltid haft ett stort intresse att hjälpa andra människor - även när hon själv mådde som sämst. Idag gör hon sin PTP (praktisk tjänstgöring för psykologer) i Nyköping.
– Jag vill vara med och påverka vården. Vara den personen som terapeuten i Östergötland blev för mig, som ser individen bakom diagnosen, säger hon och säger även att det är en stor fördel att veta hur det känns att sitta i patientens fåtölj. I vardagen möter hon en mängd fördomar om olika diagnoser, både sina egna och andras.
– Det var därför jag började föreläsa, jag vill bemöta fördomarna och prata om det som är tabu, säger Johanna.