Vi möts tidigt på förmiddagen. Josefina Tengroth, i dag livsstilscoach med egen firma, välkomnar oss in i villan i Oxelösund. Hon har ett fulltecknat schema resten av dagen, inbokade möten med klienter fram till sena eftermiddagen. Hon mår bra, tillvaron flyter på och hon älskar jobbet.
För tolv år sedan såg det helt annorlunda ut. Det var 2005, Josefina arbetade som mellanstadielärare, var överbelamrad med jobb, det stormade i privatlivet, samtidigt som hon hårdsatsade på sin boxningskarriär i svenska landslaget.
– Jag tränade åtta-tio boxningspass i veckan, och så jobbade jag 75 procent. Jag hade barnen på halvtid, eftersom jag hade separerat med min dåvarande man, och så hade jag ungefär 90 resdagar om året. Det var full fart hela tiden, berättar Josefina Tengroth.
Kroppen hade på olika sätt börjat signalera att något inte stämde. Hon förklarar att hon blev glömsk, fick svårt att uttrycka sig, kände ett överansvar för alla i sin närhet, samtidigt som hon blev självcentrerad.
– Jag trodde på fullt allvar att allt hängde på mig, att om inte jag gör det här så går det åt helvete. Situationen kändes omöjlig att ta sig ur eller avlastas ifrån. Allt kändes hopplöst.
Hon berättar om en särskild händelse när stressen blivit övermäktig:
– En gång åkte jag till jobbet och upptäckte på parkeringen att jag hade min dotter Ebba kvar i bilen. Jag hade glömt att lämna henne på dagis.
Till slut gick det inte längre. Josefina var slutkörd. Hon kunde inte sova, det började göra ont i lederna, i magen, hon fick ångest, och trots att hon var vältränad från boxningen fanns ingen ork kvar. Hon sökte hjälp.
– Jag gick till företagshälsovården. Läkaren sa direkt till mig att 'jag sjukskriver dig för du är ju helt speedad'. Jag blev nästan lite irriterad på honom, men vet ju när jag tänker tillbaka att det var så det var, säger Josefina.
Läkaren ville skriva ut recept direkt, men då satte Josefina ner foten.
– Jag kände mig inte deprimerad eller olycklig, även om jag inte mådde bra. Jag sa 'jag vill inte ha lyckopiller, jag vill ha en psykolog'.
Läkaren stämde av med Josefinas chef, som själv hade varit utbränd tidigare, och efter det fick Josefina börja träffa en psykolog.
– Det blev räddningen och vändningen, säger hon.
Resan tillbaka blev tuff.
– Först blev jag ju lättad, men när jag väl slappnade av märkte jag på riktigt hur dåligt jag mådde. Så fort telefonen ringde fick jag ångest, om jag från fönstret såg att någon var på väg att hälsa på fick jag panik. Jag blev helt osocial, berättar hon.
Efter två-tre samtal med psykologen började det ändå kännas bättre, förklarar Josefina. Hon började känna sig bekväm med att säga nej till åtaganden, blev medveten om stress och hur det påverkat henne tidigare.
Hösten 2006, efter att ha varit sjukskriven i nio månader, var hon tillbaka som lärare igen. Men det blev inte så långvarigt. Några månader senare sa hon upp sig och en tid efter det hade hon påbörjat sin karriär som livsstilscoach. I dag driver hon eget företag, där hon bland annat hjälper människor som har liknande erfarenheter som hon själv.
– Redan under samtalen med psykologen började jag faktiskt tänka att jag ville jobba med sånt här, att kunna hjälpa människor att tänka annorlunda och må bättre, säger Josefina.
De senaste åren har långtidssjukskrivningar ökat i Sörmland, särskilt bland kvinnor, där antalet har fördubblats mellan 2011 och 2015. Detta enligt en rapport från samordningsförbundet RAR. Josefina har inte några teorier kring varför så många blir sjukskrivna just i Sörmland, men förvånas inte över att kvinnor är särskilt drabbade.
– Det är för att vi känner ett sådant överansvar. Vi gör karriär som män, vi jobbar lika mycket, men vi fortsätter att ta väldigt mycket ansvar hemma. Vi tar oss mer tid med barnen och vi lägger mer tid på hemmet, det finns det också undersökningar som visar.
För att få ner antalet sjukskrivningar tror Josefina att företag borde erbjuda samtalsstöd för sina anställda, oavsett om det är jobbrelaterat eller privat.
– Hela människan måste må bra. Även om stressen inte har med jobbet att göra, så påverkar det jobbet. Man tar med sig den energin in på arbetsplatsen, och det tar kanske några timmar innan man har landat. Och då påverkar det alla.